Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - Alla dödas dag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALI.A DÖDAS DAG
283
till graf gick hon igen på sin oförståliga, outtröttliga
vandring.
Mannen på bänken följde henne med sina
blickar. Hur fattiga äro icke människorna! tänkte han.
Hur ensamma, hur öfvergifvet allena! Och hur darra
inte deras hjärtan mot hvarandra, hur ropa de ej
på sitt tysta språk efter något att hålla kärt och
lägga sina händer värmande öfver och hur önska de
bara att få skänka sig i ömhet och få något att
vårda och hägna om, är det så bara en graf.
Hur kunna de ej hata och sarga och pina andra
och pina sig själfva! Men när kvällen kommer och
mörkret öfver jorden, då smyga de sig osedda bort
igen till de platser, de längesedan lämnat, till
rummen, där deras döda bo, och utan att rätt veta
hvarför och utan att väga längre sina minnens bitterhet,
hatet, oförrätterna mot hjärtats ömhetsdrift och
hjärtats trängtan till förlåtelse, gråta de där varma och
tacksamma tårar, och smycka de med den yttersta
tillgifvelsens godhet de dödas hein på de dödas dag
— bara för sitt armods skull, bara för de fattiga
ljusens skull, som brinna ner i mörkret...
»Man skall vara barmhärtig mot dem, som äro
döda ... Och då man inte har något annat...»
O människors ensamhet och människors armod!
O armodets välsignade kraft till rikedom och
förlåtelse och godhet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
