Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som vetenskapernas sedermera vunna utveckling lemnat
tillfälle att göra.
Detta gäller äfven om grundläggningar.
Greker och romare, i äldsta tider, när de måste bygga på
lös mark, tillvägagingo efter den enkla grundsatsen, att
tryckningens verkan aftager, i mån som motståndsytan tilltager.
Alltså voro de i första rummet angelägne, att under
det byggda bilda en enda sammanhängande sula, af större
vidd än byggnadens, och af tillräcklig tjocklek.
När nu häruppå byggdes, verkade, medelst sulan, lasten
utbredd och fördelad på hela grundtomtens yta,
sammanhängande, jemnt och samtidigt, hvarigenom den lösa marken
sammanhölls, sammantrycktes och förstärktes.
Plutarchos berättar, i Kimons lefverne, att denne
fältherre lät, för de så kallade långa murarne, hvilka
uppfördes omkring 460 år före Kr., till 10 à 12 fots tjocklek
och 60 fots höjd, — att förena Athen med hamnen
Peiräevs — ”lägga grund öfver sumpiga och vattensjuka ställen,
på det sätt, att han med en bädd af mycket murbruk[1]
och grofva stenar tillprässade kärren”.
Vitruvius lärer[2], för murning under vattenytan, att
omsluta den plats byggnaden skall intaga med en mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
