Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7. Staden Gental
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
u8 " henning berger
spaljcer och köksväxtbäddar, där ett smalt torn tycktes
stå skyltvakt, liknade ett landskap av Hobbema.
Det kom en vindil som skakade träden, våta
droppar haglade över mig och ett fuktigt löv slog mig i
ansiktet. En ny vindil, starkare än den första, visslade
om öronen, och nu skar det i kinderna, och jag
kände att mina fingtrar voro stelfrusna. Hjälplöst såg
jag mig om. Där vid dikeskanten, i en liten
uthuggning, låg timmerbråte. Jag hoppade över diket och
gick runt stapeln. Baksidan erbjöd lä, jag kunde till
och med krypa in mellan ett par väldiga trädblock
och en kubbe stod där som en stol. Jag satte mig.
Det var torrt och nästan varmt, föreföll det mig,
jämfört med den blåsiga landsvägen.
Jag öppnade brevet.
På ett litet skärt kort med guldkanter stod med
stora, fasta, ehuru tydligen i hast skrivna bokstäver:
»Gå icke till Langen. Far till Gental, och res
därifrån vart som helst utom till Waldenbourg. Hade
hoppats få tala med er, men nu för sent. Er ställning
är icke mitt fel.
N i n a.»
Jag läste igenom biljetten en fem, sex gångejr.
Skogen var fylld av ett sakta regnprassel, det tisslade
och kröp, på stockarnas grova bark kunde jag se
små kristalldroppar, skimrande i grönt, flyta likt tårar.
En doft av mylla och kåda, av färskt trä och pyrande
förruttnelse steg upp omkring mig. Det var naturens
liv och död och åter liv, och i min besynnerliga
ställning kände jag mig underligt vek, sentimental och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
