- Project Runeberg -  Carl von Linné : hans lefnad berättad för svenska folket /
109

(1906) [MARC] Author: Carl Kastman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

upptecknat. Dessa anteckningar lämnade han som testamente
åt sin son. I förordet till dem skrifver han: »Det var en tid
jag tviflade, om Gud brydde sig om mig; många år hafva lärt
mig, det jag nu lämnar dig. Alla vilja vara lyckliga, få kunna
blifva det.––––––Vill du blifva lycklig, så vet, att Gud ser
dig.»–––––-»Lyckan är flyktig, men följer bestämda lagar.»
–––––»Då olyckan kommer, hjälper naturen till, ty Guds
vilja måste lydas.» — [1]).

Man har sagt om Linné, att han var egenkär och svag för
utmärkelser. C. A. Agardh säger härom i sitt äreminne öfver
Linné. »Han var ärelysten, han var fåfäng, ja, äfven mer än
hvad man af en så utmärkt man skulle väntat, men icke
högmodig; fåfäng som ett barn icke som en kvinna. Främmande
var honom det slags blygsamhet, som gärna vill låta ana en
förborgad, en stor förtjänst under försäkringarna om egen
oduglighet, och som hoppas, i samma mån man nedsätter
storskrytarens värde, skall man äfven upphöja den ödmjuke
hycklarens. Linné var för stor att dölja sig. Sådan han visste, att
han var, sådan visade han sig i känslan af sin ära och icke ens
likgiltig för dess yttre tecken. Han gladde sig innerligen åt
allt, som befordrade vetenskapen, och han kunde aldrig skilja
sin person från denna. Då man bevisade honom ära, smickrades
han icke däraf mer än en annan, men hans barnsliga och öppna
sinne tillät honom icke att dölja det. Han gladde sig däråt
öfverljudt. Han såg, att det var icke blott för sin egen person,
utan ännu mera för den kära sakens skull. Ty han fägnade sig
ännu mera, när han kunde göra något till dess befordran. Han
var ödmjuk inför Gud; gudfruktig men ej vidskeplig. Han



[1] Måns i Sennaböke i Småland och Stenbrohults socken, en hård man, elak mot sin fader. Måns Månson, sonen, drog sin far i håret att släpa
honom ur sin egen stuga. När fadern kommer till dörren, ropar han: »Masse,
drag mig ej längre, jag drog min far ej längre.» Sonen svarar: »Jo, Herrans
dö, drog du din far till dörren, skall jag draga dig utom dörren.» — Detta
skedde i min födelseort, i min barndom (Utdrag ur lLinnés Nemesis divina

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:40:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cklinne/0117.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free