Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 16. Charles Sumners tat i kongressen om »brottet mot Kansas»; Preston Brooks öfverfaller Sumner i senaten; Södern hyllar Brooks; presidentvalet 1856; presidenten Buchanan; »Dred Scott-målet»; Douglas och »squatter-suveräniteten»; kongress-debatt; Lecompton-debatten; Abraham Lincolns ståndpunkt i slaffrågan; valstriden i Illinois och Douglas-Lincoln-debatten 1858; Lincolns personlighet och biografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16.
Medan »gränsröfvare» och »gränsmördare» huserade i det nya territoriet,
visade sig samma olaglighetens ande inom kongressen, i hvars senat ett sorgligt
ryktbart drama kom att äga rum. Ty allt efter som Kansasstriderna blefvo bittra
och blodiga, upphetsades äfven sinnena rundt i landet. I Washington hade
gräns-röfvarpolitiken många representanter, som gjorde stämningen orolig.
Kongressledamöter gingo beväpnade på gatorna och sutto med laddad revolver å sin plats
i Hus och senat.
Den 19 och 20 maj höll Charles Sumner sitt bekanta tal om »brottet mot
Kansas», om hvilket tal skalden Whittier sade, att det var »en väldig och
fruktansvärd filippik, värdig den stora saken». Det beskref detta »brott> och de
ursäkter, som blifvit gjorda för detsamma; det betecknade dessa såsom tyranniska,
absurda, dumma och skamlösa apologier: »Tyranniet, absurditeten, dumheten och
skamlösheten dansa likt häxor kring detta brott.––Den strid, hvilken,
begynnande i Kansas, når oss, skall snart flyttas från kongressen till denna långt
vidsträcktare scen, där hvarje medborgare icke endast är åskådare, utan aktör.–-
I den skymfade konstitutionens, i de förtrampade lagarnas, i den förnedrade
humanitetens, i den störda fredens, i den hotade frihetens och den allsmäktige Gudens
namn gör jag denna sista vädjan 1» —Talaren vände sig äfven till de
sydstatsrepre-sentanter, som en längre tid anfallit honom, särskildt Douglas och Buttler från
Syd-Karolina, och besvarade skarpt och sakrikt deras attacker. Hans tal, som upptog
två dagar, skildras såsom ett af de mest träffande, genomtänkta och öfverlägsna,
som någonsin hållits i Förenta Staternas senat. Förbittringen däröfver var i
proportion därefter och urartade nästan till vanvett. Hela slafpartiet mumlade om
hämd, och Buttlers systerson, Preston Brooks, en ung representant i Huset, sökte
under tvenne dagar förgäfves möta Sumner, för att hämnas hans yttrande om
senator Buttler.
Den 22 maj gjorde han sig ärende in i den ajournerade senaten, där
Sumner ännu kvarsatt skrifvande vid sin pulpet. Han gick fram till denne och sade:
»Jag har två gånger noga genomläst ert tal; det är ärekränkande för Syd-Karolina
och mr Buttler, som är min släkting.» I samma ögonblick gaf han den intet anande
Sumner, som knappast hunnit blicka upp från sin skrifning, ett våldsamt slag i
hufvudet med sin käpp. Hindrad af pulpeten och förblindad af det strömmande
blodet, försökte Sumner fåfängt resa sig till försvar, medan slag på slag haglade
öfver hans hufvud, till dess han nedsjönk medvetslös. Brooks fattade honom nu
i rockkragen och bearbetade den hjälplöse mannen, tills käppen splittrades.
Sum-ners hufvud var då fruktansvärdt tilltygadt; vittnen uppgåfvo, att han fått mer än
30 slag. I rummet befunno sig 10—15 personer, hvilka, sedan de öfvervunnit
första häpenheten, störtade fram till hjälp, men hindrades af sydstatsrepresentanten
Keitt, hvilken, svängande sin käpp, rusade fram, ropande: »Lämna dem ensamma!»
Det dröjde alltså ett ögonblick, innan tvenne af den öfverfallnes vänner hunno
springa omkring pulpetraderna och komma till hans bistånd. Medan den .ene grep
Brooks i armarna, upplyfte den andre Sumner, som skenbart liflös utbärs i nästa
rum, där läkare genast infann sig*.
• Nicolay and Hay: Abraham Lincoln, vol. II, pag. 51.
C. Bååth-Holmberg, Negerslafveriet. 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
