Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser i Dagligt Allehanda 1778 och 1779 om husbönders och tjenstehjons naturliga rätt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den stod åtminstone par år före realisationen redan vid 72 mark, och
då riksdalem vid 1776 års slut kom ut, satte sig kursen icke en enda
mark, utan stod på sitt förra och rätta ställe. Hvad är det då herr
lagmannen grälar uti?
Dock, jag hinner ej följa honom i alla orimligheter på spåren,
ty i anmärkningarna finnes icke stort annat. Allenast en profbit af
detta slaget måste jag än anföra. Han säger mot slutet af sin
afhand-ling, att jag ej valt text efter ämne, då jag lämpat grundlagens ord
om allmän frid och säkerhet till tjenstehjonen, såsom rikets undersåtar,
med den allvarsamma tillsats, att om sådana förklaringar äro antagliga,
„då är ock hvaije religion för sig sjelf särskildt lätt bevist vara den
rätta“. Härvid måste jag först göra någon halt vid orden. Hvad är
det för en underlig pleonasmus: hvaije religion för sig sjelf särskildt?
Hade det ej varit nog, att säga hvaije religion? Men om man än
ville säga: hvarje religion för sig, hvad skulle ordet sjelf göra der?
och än mindre: sjelf särskildt; det blir helt löjligt. Dock stor sak om
orden. Huru hänger sjelfva saken i hop? Han säger: „om sådana
förklaringar, att tjenstehjonen äfven ega skygd under grundlagen, äro
antagliga, då är ock hvarje religion lätt bevist vara den rätta“. Hvad
är för sammanhang mellan dessa begge idéer? Huru skall
indifferen-tismus deraf bevisas? Herr lagmannen säger: det är lätt att bevisa,
men hvarken uppgifver han bevisningsgrunderna eller sjelfva sättet.
På herr lagmannens bevisningssätt, nemligen att först medgifva det
som bör bevisas, går det an, men ingalunda för andra.
För det andra förekomma i dessa anmärkningar flera satser, som
i sig sjelfva äro grundfalska, såsom då han på tredje sidan säger, att
ingen af rikets medlemmar kan nu eller vid förra riksdagar, då
frågan varit om tjenstehjonsstadgan, hafva varit utan laga fullmäktig eller
dervid icke hörd. Hvem har då varit fullmäktig för tjenstehjonen?
hvem har hört dem? Husbönder och tjenstehjon äro ju, när det
kommer an på deras frihet, en viss städsel och årslön, af stridiga
intressen mot hvar andra. Alla, som äro ledamöter af riksens ständer, äro
husbönder, men icke en enda är tjenstehjon. Huru och genom hvem
äro de då hörde? Den möjligheten, att ständers fullmäktigas barn
kunna blifva tjenstehjon, är så långväga, att den ej kan verka emot
några hundrade dalers årliga besparing i tjenstehjonslöner. Derför
har det aldrig skett, och likväl vågar herr lagmannen sig fram med
en osanning, att för allmänheten öka sin egen trovärdighet i allt det
öfriga.
Strax derefter kommer han fram med en ännu nästan gröfre,
som skall vara en slutsats af hela hans föregående argumentation, som
lyder så: „beslutet af allt detta blifver, att det må vara en villosats,
att någon kan sägas trängd på jordklotet, som kommit i verlden med
friska lemmar och menskligt förnuft“. Är denna grymma satsen sann,
så måste alla kristna slafvar i Marocco icke heller vara trängda:
svenska fångarna i början af detta århundrade i Sibirien och den pigan,
som af sin husbonde inlästes med vilja i ett kontor att svälta och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
