Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kamrater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den förhoppningsfulle unge mannen hade
återfunnits, sittande i en frånspänd vagn, där han lekte
sprutförare och af yttersta makt piskade på ett par
inbillade hästar.
Ryktarens hustru satte sig på marken i det
hon drog kjorteln öfver hufvudet för blåsten och
oafvändt betraktade den brinnande ladan, medan
hon vaggade fram och åter, hårdt
sammanknäppande sina händer och oupphörligt mumlande
syndabekännelsen för sig själf utan att veta hvad
hon gjorde; endast med en känsla af att det var
hon som hade skuld i allt detta, och att hon måste
skynda sig att blidka vår Herre, så att han måtte
hjälpa — skynda sig att hjälpa ... hjälpa innan
det var för sent!
Och så — medan hon mumlade orden om
och om igen och kramade sina egna händer — så
fick hon se tjuren och Fältman komma utstörtande,
och efter dem gamle Truls, utan hatt och gnidande
sig kring hufvudet och på pälsen, för att släcka
alla gnistor. Och vid den synen brast hon i nya
tårar, strida som ett stort regn, och hon mumlade
syndabekännelsen ifrigare än någonsin, ty nu hade
vår Herre varit så god, och nu ville hon göra
något som han tyckte om. Därför satt hon kvar
med sina sammanknäppta händer och sitt — »på
mångfaldigt sätt emot dig brutit hafver» — medan
Truls återvände till kohjorden med tjuren och
Fältman.
Det knastrade och sprakade borta i
fähusbyggnaden, sparrverket störtade tillsamman, och en hög
eldkvast sköt upp emot himlen. Ryktaren brydde
sig icke om att se dit en gång. Han visste att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
