Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
368
»Så mycket bättre!» svarade Rosa, i det hon åter
höjde sitt änglalika ansikte och under ett mildt leende
torkade de tårar, som ännu blänkte i hennes sköna
ögon.
»Du har bestämdt någonting på hjärtat», sade
Laura och fäste en forskande blick på Rosa.
»Huru kan ett barn hafva någonting på hjärtat?»
svarade denna med en illa dold sinnesrörelse.
»Det kan, var viss därom», suckade Laura och
tryckte handen mot barmen, som därvid häftigt höjdes.
»Det kan», upprepade hon, »jag vet det af egen
erfarenhet. Men hvarför tala med dig därom, med dig,
som skrattar åt kyssar och kärlek?»
»Åt fågel- och romankyssar, ja; åt alla andra
människors kyssar, till och med; men aldrig åt ...»
»Hvad åt?» frågade Laura, icke litet nyfiken, då
Rosa pjötsligt tystnade.
»Åt Judas-kyssar, begriper du icke det?» svarade
Rosa med ett tvunget skratt.
»Flicka, du älskar! Vid Gud, du älskar!» hviskade
Laura och slöt, med en hos henne ovanlig liflighet,
den i början motsträfviga Rosa i sina armar. »Du
älskar, ty nycker, sådana som dem du nyss visat,
tillhöra endast kärleken. Förtro dig åt mig! Du känner
min hemlighet. Du vet, att jag älskar din bror, och
af honom är älskad tillbaka med den innerligaste kärlek.
Du vet, att endast dina föräldrars bifall fattas för vår
lycka. Men jag är tyvärr en fattig flicka, och din bror
är rik ... och ...»
»Och jag är en rik flicka, och din bror är fattig
. . .», hviskade Rosa med rodnad, så hög, att hon i
detta ögonblick bar fullt skäl för sitt sköna namn.
»Store Gud, är det möjligt! Skulle du? . . . kunde
du?... är du?»
»Ja», utropade Rosa och höjde med bestämdhet
sitt lilla förtjusande hufvud, »ja, jag både skall, kan
och är. Men han, ack han . . . bryr sig icke om
mig; vårdar sig knappt att numera se på mig ...»
»Han säger du? O, vet då, han älskar dig
outsägligt, ehuru han ansett det för sin plikt att dölja
sina känslor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
