Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En syn i paradiset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
359
»Men biskopen hade naturligtvis där som här
otaliga beundrare», inföll jag.
»Ja, gudbevars l Första gången jag var därute fick
jag icke höra talas om annat än Frithiof, synnerligast
af de välsignade tyskorna, som äro besatta i allt hvad
som stöter på »Liebe». Med sin osmakliga, falska
patos reciterade de jämt någonting därur för mig, så
att jag hårdt när önskat hela Frithiof ogjord. Vid
den tiden dyrkades jag i Tyskland som en ny Guds
son. Men nu är jag glömd, och nu dyrka de den
heliga Anda i mamsell Bremer. Jag var där ute i fjol
för min sjukdom, som ni kanske vet. Hade jag
stannat där en månad till, så hade jag blifvit alldeles
ohjälplig, så platt och tråkigt fann jag landet, så platta och
tråkiga dess inbyggare. Nej, om man skulle vilja likna
Europa vid eri människokropp, så sitta bestämdt
hemor-roiderna i Tyskland. Tyskland förefaller mig äfven
som Kaspiska hafvet, där otaliga strömmar flyta in,
men ingen ut, som man vet, utan allt upplöser sig i
en tung, metafysisk dimma» . ..
Här tystnade skalden; men för att åter få
samtalet i gång vågade jag framkasta den frågan, huruvida
han ej ämnade glädja publiken med något nytt arbete.
»Nej, icke så länge jag har mina ögon uppe. Den
värda publiken har ju mycket intressantare lektyr i
sina förträffliga tidningar och riksdagstal» . . .
Aha! är du nu på din gamla käpphäst igen! -
tänkte jag, och skalden fortfor:
»Nej, det var en tid, då äfven jag sökte
publikens gunst, men nu föraktar jag densamma. Publiken
är en gammal sköka, med hvilken jag icke vidare vill
befatta mig.»
»Åtminstone», invände jag, »måste biskopen
medgifva, att denna sköka icke förty är bra tacksam, som
nu i ett fjärdedels sekel burit biskopen på sina armar.
Månne biskopens hårda dom icke är bra orättvis?»
»Nå, nå, kan så vara, min bästa vän», svarade
skalden, skrattande. »Men jag förifrar mig gärna, då
jag kommer att tänka på tidningskäbbel och
riksdagsgräl. Min tro, och ingen kan taga den ifrån mig, är
den, att våra tidningsskrifvare hafva arbetat på att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
