Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slotterölet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108
tillbaka! Något »je ne sais quoi» med ett ord. Men
lika godt, hurtigt framåt.»
De hunno snart en lång allé med flere säten på
Ömse sidor. Här saktade de sina steg, och då de sågo
en tät löfsal strax bredvid sig, beslöto de att gömma
sig där för att vidare öfverlägga, huruledes de skulle
praktisera sig in i det paradis, hvars portar de närmat
sig; men plötsligen stannade de båda, liksom fastlästa
vid jorden, midt uti öppningen till löfsalen, betagna af
en syn, som en målares fantasi icke skulle kunna
skapa skönare.
Med armen på ett hvitt marmorbord och rosen
kinden lutad mot densamma satt här, försänkt i den
ljufvaste slummer, en ung mörk lockig flicka, under det
att en annan, behagligt nedsjunken på samma bänk,
hvilade sitt hufvud i den sittandes knä, äfvenledes
i djup sömn. Under de tunna himmelsblå koftorna,
som omslöto deras förtjusande gestalter, såg man, huru
barmen sakta höjdes och åter sänktes af de lätta,
ohörbara andedragen. Detta var det enda tecken till lif;
eljes förekom det våra häpna vandrare, som om dessa
båda hulda varelser hade hvilat under en förtrollning;
en sådan, som ofta förekommer i berättelserna ur tusen
och en natt.
Plötsligt inseende det snart sagdt helgerånande i
den ögonfägnad, hvartill de ofrivilligt öfverlåtit sig, ville
våra båda hjältar, på samma gång gripna af samma
finkänsla, draga sig tillbaka, lika obemärkt som de
kommit, då till all olycka den värda Hippos, som ingalunda
fann sig hågad att dela deras betänkligheter, gaf till
ett häftigt gläfsande.
Hastigare än spännfjädern, när man sätter den i
rörelse, foro flickorna upp ur sömnen med ett lätt utrop,
af förskräckelse, och den djupaste rodnad utgöt sig
öfver deras kinder, då deras yrvakna blickar fästes
på de båda vännerna.
Till all lycka hade den blyghet, öfver hvilken Sten
nyligen beklagat sig, helt och hållet vikit, hvadan han
äfven ögonblickligen framgick till de förlägna flickorna
och sade med ett bedjande uttryck i sin vackra,
manliga röst: »Förbarmande! mina nådiga damer; ty att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
