Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förläggarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rade mig fullkomlig belåten med hvad den
hedersmannen ansåg sig kunna gifva.
»Nå, godt och väl, därom få vi tala en annan
gång; men nu en annan sak: äter kongl, sektern ostron?»
frågade herr B ....
»Ingenting hellre!» var mitt svar.
»Så mycket bättre l Här om dagen fick jag mig
ett trä tillskickadt från en bekant i Göteborg och
väntar just nu några vänner, som lofvat att probera varans
godhet. Får jag räkna er bland deras antal?»
Hvem var tacksam om icke jag, som nu hade hopp
att få se litet mera än skymten af den blå klädningen!
Herr B .... införde mig nu i ett annat rum,
hvarefter den ena gästen efter den andra syntes anlända.
Frukosten började, ostronen spisades och prisades,
vinerna flödade, och glädjen stod snart högt i tak. Ehuru
jag ingalunda visade mig som någon kostföraktare, var
jag dock säkerligen den bland sällskapet, som gjorde
minst rättvisa åt alla de läckerheter för gom och strupe,
som här vankades, och detta af det skäl, att mina
tankar voro i rummet utanför matsalen, hvarest jag under
betjäningens ideliga springande flera gånger återigen
sett skymtar af ljusblått, som nu i hast blef min
älsklingsfärg.
Som allt annat godt här i världen, tog dock denna
makalösa frukost slut en gång, ehuru tämligen sent,
och som dagen i alla fall var tillspillogifven, tyckte den
upprymde värden, att »gubbarne» gärna kunde stanna
kvar för att taga sig ett parti wira eller whist, hvilket
förslag med acklamation antogs af alla, utom af mig.
Då jag, på min hederlige förläggares * förfrågan, låtit
honom veta, att jag aldrig spelade (jag hade ej heller
gjort det sedan den där olycksnatten på
Stallmästaregården), sade han muntert: »Nå, då vet jag ingen bättre
råd, än att ni får roa er med min dotter, så godt ni
kan. Ni är dessutom den ende ungkarlen bland oss
alla, hvarför det också anstår er att hålla damerna
sällskap, fast här, Gud ske lof l icke finnes mer än en.
Men det är sant: hon känner er redan förut.»
»Ja, jag hade den lyckan att i förrgår ...»
stammade jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
