Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förläggarens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
87’
nu, att B .... far en förmögen hedersman och äfven
änkeman, med tvenne döttrar, båda skönheter, af hvilka
den ena nyligen blifvit gift, den andra vore »å prendre»,
o. s. v. Omöjligen skulle jag kunna beskrifva hvad
detta å prendre gladde min själ. I förtjusningen
begärde jag in en flaska champagne, och då min vän såg
på mig förundrad, svarade jag med Hamlet: »Det
finnes mera i himmel och på jord, min k. bror, än du
kan drömma om i din filosofi.» Min nytända kärlek,
långt från att släckas af det ädla vinet, fladdrade
tvärtom upp i himmelshöga lågor, och då det slutligen
lyckats mig att af min något enfaldige vän få veta, att
den skönas namn var Aurora, tömde jag hastigt det
sista glaset, betalade kalaset och skyndade, lätt, som
om jag varit bevingad, till mitt vindsrum, där jag
genast ägnade detta sköna namn en glödande sång,
hvilken jag, utan skryt sagdt, vågar att kalla lyckad; ty en
gång i lifvet, om än ej mer, är man dock verklig poet,
nämligen när man första gången älskar.
Med hvad otålighet jag afvaktade söndagen kan
endast den föreställa sig, som, i likhet med mig, hört
ett smältande »välkommen!» från en underskön flickas
läppar. Besynnerligt nog, hade jag ej den ringaste
tanke öfrig för mina stackars poem . . ., som nu voro
förflyttade alldeles i bakgrunden, ehuru de nyss förut
af mig blifvit omfattade med den känsla, som närmade
sig dyrkan; och häraf kan man tydligen skönja
kärlekens allmakt, ty när en poet glömmer sina poem . . .
skall det verkligen gå bra långt, och kunde nästan
anses höra till det omöjliga, om jag ej själf varit i
tillfälle att bevittna sanningen däraf.
En sak var det emellertid, som föreföll mig gåtlik
och som jag förgäfves sökte att nöjaktigt förklara,
nämligen den sköna Auroras synbara sinnesrörelse med ty
åtföljande korta utrop, då jag för henne nämnde mitt
namn. Visserligen hviskade fåfängan till mig, att detta
kunde härleda sig från mitt skaldskap, men jag slog
genast bort denna tanke såsom en galenskap, ty om än,
hvarpå jag dock högligen tviflade, några af mina
poetiska utgjutelser skulle varit henne bekanta, icke kunde
dock författarens åsyn verka ett så plötsligt intresse. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
