Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gardisten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men kall hand lades på min. Jag vände mig om, och
fröken Emilie stod dödsblek och darrande framför mig
»Troligtvis», hviskade hon, och härvid göt sig för
ett ögonblick en svag, jungfrulig rodnad öfver de hvita
kinderna, »troligtvis har ni redan gissat, att något
närmare förhållande fordom härskat mellan mig och . . .
den olycklige. Ve mig, ve honom, att så varit! -
Men, en bön l Låt ej honom få erfara, huruledes jag,
arma, ännu lider vid blotta tanken på honom. Mellan
oss ligger en afgrund af fasa och blod ...»
Hon försvann och jag begaf mig till dödsfången.
Vid mitt inträde satt han och skref. Han hälsade mig
med ett sorgligt leende och sade, pekande på de
papper, som lågo framför honom: »Mina dager äro räknade,
och jag vill därför äfven söka att afsluta min räkning
med denna världen. Jag har biktat för mig själf och
jag har upptecknat bikten, som jag på min dödsdag
vill lämna er, herr baron, såsom mitt testamente. Ni
är den enda, som på länge, länge visat mig något
medlidande, och därför vill jag låta er, efter min död, få
se in i mitt mörka lif. Men först måste ni lofva mig
på ert hedersord att icke, så länge någon af de i min
bikt nämnda personer lefver, yppa det ringaste däraf.»
Jag gaf honom mitt löfte.
»Då är jag fullkomligt nöjd», sade fången. »Och
nu åter en bön, herr baron. Jag skulle önska, att
regementets bästa skarpskyttar måtte utses till min
arkebusering. Det är väl i det hela en småsak, om
jag träffas i ansiktet i stället för i hjärtat, men jag
kan icke förlika mig med den tanken att blifva
vanställd. Låt mig således få säkra skyttar och inga
fuskare. De skola icke göra sig besvär för intet»,
fortfor han och upptog ur fickan en diamantring,
synbarligen af högt värde, »jag anslår denna klenod som
belöning åt mina förlossare. Ofta, ofta har jag varit i
stor nod, men aldrig har jag likväl kunnat skilja mig
vid densamma, ty den är det enda minne jag äger
efter en olycklig mor, hvilkens anlete jag aldrig skådat.
Store Gud! litet kunde hon ana, att denna ring en
gång skulle blifva priset vid en målskjutning, och ännu
mindre, att skottaflan skulle vara hennes sons hjärta.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
