- Project Runeberg -  Brantings på Norrtullsgatan /
353

(1939) [MARC] Author: Vera von Kræmer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gav honom då en spruta, i benet, efter en fråga till Georg, vill
jag minnas. Jag fann detta som ett intrång på döden, men det
kanske lindrade själva kampen.

Klockan 11.10 ungefär kommo läkarna i dörren och stannade
där, Hugo stod stödd mot Hjalmars mörka fåtölj. Syster Lisa,
som stod med läkarna i dörröppningen, sade sedan att denna
andning i strupen — underkäken bet ihop ibland i ett starkt bett
och det var stilla, men så föll den ned och andningen fortsatte
— är de sista andetagen. De varade här längre än vanligt, en
kvart. Det var tydligt att nu skulle det strax vara slut.

Mamma reste sig och stod och såg. Hon skymde då, jag ville
ej röra mig, nu såg jag blott Hjalmars vänstra hand.

Den rörde sig, föll ned ett par millimeter, blev stilla, Hjalmar
andades inte mer.

Nu löstes gråten från oss, men samma sekund ville man
liksom komma bort. Alla reste sig, mamma sade något: Hjalmar,
Hjalmar ... Läkarna sågo på klockan, även jag, så gick jag
förbi Hugo som grät överljutt, jag gick fram till Hjalmars
porträtt, som nu var mera han. Så vände jag tillbaka, de
andra voro i salen, utom mamma, som stod kvar, ett par
gånger ville hon föra upp Hjalmars haka. Syster Lisa sade:
”Tag henne bort, hon bör inte vara här.” Jag tog mamma om
livet och drog henne ut. Alla voro nu i salongen. Jag gick och
ringde till Stockholms-Tidningen, som ville ha klockslaget för
extrabladen. Klockslaget var 11.37 och ringningen tog bara ett
par minuter.

Mamma satt, då jag kom in, i sin röda sammetsfåtölj och
stödde huvudet mot armen, jag lade mig på knä hos henne
ett ögonblick, ingen talade. Sonja grät mycket. Jungfrurna såg
jag ej till.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 16:39:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/brantings/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free