Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 92. Striden i grottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
745
-Vänta, vänta, jag går med dig, sade en av officerarna, då
han såg Bicarat nära att försvinna i halvdunklet.
- Nej, invände Bicarat, här måste vara något
utomordentligt å färde; vi böra icke alla äventyra våra liv på en och
samma gång. Om I efter tio minuters förlopp icke hören av
mig, så gån in i grottan, men i sådant falla alla tillsammans.
- Må göra, svarade de unge männen, som för övrigt ej
ansågo det vara så farligt för Bicarat att våga företaget; vi
vänta på dig.
Utan att stiga av sina hästar bildade de en krets omkring
grottan.
Bicarat inträdde alltså ensam och skred i mörkret fram till
mynningen av Portos bösspipa.
Det hinder, som nu mötte hans bröst, förvånade honom; han
utsträckte handen och fattade den iskalla pipan.
I det samma lyfte Yves över den unge mannen en kniv,
som med hela styrkan av en bretagnares arm var färdig att
stötas i honom, då Portos’ järnhand på halva vägen hejdade
bretagnaren.
Därefter hördes, likt ett doft mummel, Portos’röst i mörkret:
- Jag vill icke, att man dödar honom, jag.
Bicarat fann sig alltså på samma gång hotad och beskyddad;
båda delarna voro nästan lika förfärliga.
Huru modig den unge mannen också var, lät han dock
undfalla sig ett rop, vilket strax kvädes av Aramis, i det han höll
en näsduk för hans mun.
- Herr de Bicarat, sade han med låg röst, vi vilja eder
intet ont, och det bör ni också veta, om ni känt igen oss, men
redan vid edert första ord, vid eder första suck, vid edert
första andedrag tvingas vi att döda eder, liksom vi redan
dödat edra hundar.
- Ja, jag känner igen eder, mina herrar, sade helt sakta den
unge mannen. Men varför ären I här? Vad gören I?
Olycklige! Jag trodde eder vara i fästningen.
- Och ni, min herre, borde utverka vissa villkor för oss,
var det icke så?
- Jag har gjort, vad jag kunnat, mina herrar, men . . .
- Men . . .?
- Men orderna äro bestämda.
- Att döda oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
