Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 83. Fången och hans vaktare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
673
- Men, anmärkte Raoul, just därför att ingenting är
bestämt, är eder befattning här endast tillfällig, och ni
återkallas nog snart till Paris.
- Fråga då dessa herrar, vad de ämnade göra på Sainte-Marguerite, avbröt Saint-Mars.
- De kommo hit, emedan de visste, att det finns ett benediktinerkloster i Saint-Honorat, som kunde vara eget nog
att få se, och att Sainte-Marguerite är en ypperlig jaktmark.
- Den står till eder tjänst, svarade Sainte-Mars, liksom
även till eder.
D’Artagnan tackade.
- När resa de? tillade guvernören.
- I morgon, svarade d’Artagnan.
Herr de Saint-Mars gick att göra sin rond och lämnade
d’Artagnan ensam med de förmenta spanjorerna.
- Åh, utropade musketören, ett sådant levnadssätt och
ett sådant sällskap äro allt för litet i min smak! Jag har
att befalla över denne man, och för tusan, han plågar mig!
Hör på, viljen I lossa några skott på kaninerna? Det blir
en angenäm och föga tröttsam promenad. Ön är icke mer
än en och en halv lieue lång och en halv lieue bred, en
verklig park. Låtom oss roa oss.
- Vi gå, vart du vill, d’Artagnan, icke för att roa oss, men
för att obehindrat få samtala.
D’Artagnan gav ett tecken åt en soldat, som förstod det
och kom till dem med jaktgevär, varefter han gick tillbaka
till fästningen.
- Och nu, sade musketören, besvara nu den fråga, som
Saint-Mars gjorde eder. Varför han I kommit hit?
- För att säga dig farväl.
- Säga mig farväl? Hur så? Reser Raoul bort?
- Ja.
- Jag slår vad, att han då far med herr de Beaufort.
- Ja, med herr de Beaufort. Du gissar alltid rätt, min vän.
- Vanan ser du...
Medan de båda vännerna började sitt samtal, satte sig
Raoul, med tungt huvud och beklämt hjärta, på de
mossbelupna klipporna, med bössan i knä, och blickade än utåt
havet, än uppåt himmelen; han lyssnade till den röst, som talade
i hans själ, och lät jägarna småningom avlägsna sig från
honom.
V. B. 43
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
