Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 32. Leve Colbert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
Under tiden hämta sig stadsvakterna från sin paniska
förskräckelse; de falla sina angripare i ryggen, och regelbundet
som en kvarn krossa de och nedslå allt, som är dem i vägen.
Folkhopen, som ser värjor blixtra och bloddroppar flyga
i luften, griper till flykten; man nedtrampar varandra.
Inom kort höras nödrop och förtvivlade skrik; det är de
besegrades avskedshälsning.
De båda livdömda hade åter fallit i stadsvaktens händer.
D’Artagnan närmar sig dem och säger, när han ser dem
bleka och döende:
- Trösten eder, arma människor; I skolen ej undergå det
gräsliga straff, varmed dessa uslingar hotade eder. Konungen
har dömt eder till galgen. I skolen endast hängas. Må man
hänga dem, och därmed punkt!
Det finnes ingen mer på VImage de Notredame. Man har
släckt elden med två fat vin i brist på vatten. De
samman-svurna ha flytt genom trädgården. Stadsvakterna släpa nu
delinkventerna till galgarna.
Från detta ögonblick var saken snart avgjord.
Skarprättaren, som mycket litet brydde sig om att gå tillväga efter
konstens regler, skyndar sig och avfärdar de båda olyckliga
på en minut.
Emellertid tränges man kring d’Artagnan; man lyckönskar
och smickrar honom. Han torkar sin panna, som dryper av
svett, sin värja, som dryper av blod, och rycker på axlarna,
då han vid sina fötter ser Menneville vrida sig i dödskampens
sista ryckningar. Och medan Raoul medlidsamt bortvänder
ögat, visar d’Artagnan för musketörerna de med sitt
bedrövliga byte lastade galgarna.
- Arma människor, säger han, jag hoppas ändå, att de
välsignat mig i sin dödsstund, ty jag räddade dem från en
långt värre död.
Dessa ord träffa Mennevilles öra i samma ögonblick, han
själv uppger sin sista suck. Ett dystert och ironiskt leende
svävar på hans läppar. Han vill svara, men vid denna
ansträngning uttömmes hans sista livskraft. Han uppger andan.
- Ah, allt det här är rysligt! mumlar Raoul; låt oss gå,
Chevalier.
- Du är väl icke sårad? frågar d1 Artagnan.
- Nej, Gud ske lov!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
