Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 30. Konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
narr av mig, min käre Raoul! Om konungen saknat mig,
hade han icke släppt mig. Nej, nej, jag ser härunder något
bättre eller sämre, om du så vill.
- Sämre! Vad då, herr Chevalier?
- Du är ung, du är förtröstansfull, du är beundransvärd.
Vad jag gärna ännu ville vara sådan som du är! Att vara
tjugofyra år, ha en slät panna och en hjärna klar från allt,
som icke är flickor, kärlek eller oskyldiga tankar . . . Ah,
Raoul, så länge du icke hedrats med konungars småleenden
och drottningars förtroenden, så länge du icke sett två
kardinaler dö, -den ene en tiger, den andre en räv, så länge du
icke . . . Men vartill tjäna alla dessa dumheter? Vi måste
skiljas, Raoul.
- Så ni säger mig detta! Vilken allvarsam min!
- Ah, men saken lönar väl också mödan att allvarsamt
tänka på ... Hör på, jag har en viktig sak att be dig om.
- Jag hör, bäste herr d’Artagnan.
- Du skall underrätta din far om min bortresa.
- Vad! Reser ni?
- Visst tusan! . . . Du skall säga honom, att jag farit över
till England, och att jag där slår mig ned på mitt lilla
lantställe.
- I England! Ni ... Men konungens befallning då?
- Du blir sannerligen allt mer och mer enfaldig; tycker
du kanske, att jag så där utan betänkande skulle bege mig
åstad till Louvren och överlämna mig i den lille krönte
vargungens klor?
- Konungen vargunge! Är ni tokig, herr Chevalier?
- Jag har, tvärtom aldrig varit klokare än i denna stund;
du vet då icke, vad han vill göra med mig, denne värdige son
av Ludvig den rättrådige? För tusan, det är att vara slipad!
Ser du, han vill helt enkelt, låta sätta mig på Bastiljen.
- Av vad anledning då? utropade Raoul, helt förfärad av
vad han hörde.
- I anledning av vad jag en viss dag sade honom i Blois;
jag var häftig, och det minns han nu.
- Ni sade honom?
- Att han var en stackare, en pultron, ett nöt.
- Ack, min Gud! utropade Raoul; är det väl möjligt, att
sådana ord någonsin kommit över edra läppar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
