Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTINUS BRUNNERUS’ STAMBOK
Av
O. WIESELGREN, Stockholm
FÖR NÅGON TID SEDAN har för Kungl, bibliotekets
handskriftssamling gjorts ett intressant förvärv, nämligen en stambok tillhörig
den bekante Uppsalaprofessorn Martinus Brunnerus. Boken, en
i svart skinn bunden volym i tväroktav (10,5 X 15 cm.), har förmodligen
anskaffats av Brunnerus i april 1657, då han beredde sig att företaga en
längre utländsk resa, »ut rediret variæ eruditionis et experientiæ
suppellec-tili instructior, quam redux in Patriæ sinum deponeret, ad decus et
orna-mentum conferret», för att tala med hans minnestecknare Erik Benzelius.
Före avresan har Brunnerus tydligtvis gjort en rond bland sina bekanta och
kolleger i Uppsala med anhållan om att i sin minnesbok få emottaga deras
namnteckningar för att under vistelsen i utlandet äga något som erinrade
honom om hemstadens vänkrets. Bland dem som, vanligen bifogande mer
eller mindre siratligt formulerade tillönskningar om en lycklig resa, skrivit
sina namn på stambokens blad möter man många av de främsta männen i
dåtidens svenska lärdomsrepublik: Johannes Schefferus, Laurentius Stigzelius,
Olaus Verelius, Edmund Figrelius, Johannes Elai Terserus, Laurentius
Forne-lius m. fi. Tydligen har Brunnerus trots sin relativa ungdom — han var
född i september 1627 och vid sin avresa följaktligen ännu ej trettio år
gammal — redan i Uppsala hunnit förvärva sig ett stadgat rykte för lärdom och
duglighet. Även i Stockholm synes han ha förskaffat sig vänner och
gya-nare; så exempelvis finna vi, att han där i början av maj uppvaktat så
i:a-flytelserika män som dåvarande pastor primarius, sedermera biskopen i
Strängnäs Ericus Emporagrius och hovpredikanten, sedermera ärkebiskopen
Johannes Baazius. Särskilt den sistnämnde formar sin avskedshälsning i
ordalag så hjärtliga att man i dem torde ha rätt att se ej endast en vanlig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
