Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Recensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50 RECENSIONER______________________
delvis oriktigt återgifvet (Knut Algotsson i st. f. Knut Alfsson). Nr 69 är
feldateradt (se ofvan s. 42). Beträffande nr 73 har förf. missförstått och
oriktigt återgifvit brefvets dateringsuppgifter. Dessutom har förf. förbigått
en mängd urkunder hos Schutz.
Jag öfvergår nu till en granskning af den andra hufvudafdelningen i
bibliografien. Den enda mera väsentliga anmärkning, som här torde kunna
göras, gäller förf:s uppgifter om Tysklands störste historieskrifvare under
1500-talet Johannes Sleidanus och om den som häfdatecknare visserligen i
och för sig något mindre betydande men för oss svenskar desto mera
gifvande David Chytraeus. Med icke ringa förvåning finner man, att den förres
berömda »De statu religionis et reipublicæ, Carolo quinto cæsare,
Commen-tarii» hvarken i editio princeps (Strassburg 1555) eller i någon senare upplaga
fått en plats i bibliografien. Däremot upptages den tyska öfversättning af
Sleidanus’ »kommentarer», som verkställdes af Michael Beuther och som
utgafs tillsammans med en fortsättning af dennes hand för tiden 1556—1583
— icke heller Beuthers verk förtecknas i sin första fullständiga upplaga
(Frankf. 1583) utan i en af 1500-talets sista editioner (1597), och dess titel
återges i bibliografien i så starkt förkortad form, att endast den på förhand
initierade kan gissa sig till innehållet. Hvad nu Sleidanus’ Commentarii
beträffar, innehålla de åtskilliga notiser om Gustaf Vasa och Sverige. En
passus är särskildt anmärkningsvärd i följd af den ovilja, som den
framkallade hos konung Gustaf. Sleidanus skildrar här (1555 års uppl., f. 48)
Kristian II:s detronisering och börjar med att omtala, att Kristian I på sin
tid härskade öfver alla de tre nordiska länderna. Han efterträddes af sonen
Hans, under hvilkens tid svenskarna gjorde uppror. Slutligen uppnåddes
emellertid förlikning, och vid Hans’ död kunde Kristian II öfvertaga
regementet öfver Danmark, Sverige och Norge. Nu gjorde emellertid svenskarna
ånyo uppror och valde Sten Sture till regent. Slutligen lyckades dock
Kristian besegra upprorshöfdingen — Sleidanus nämner i detta sammanhang,
att Kristian år 1520 lät uppgräfva och bränna den stupade Stures lik.
Eggad af lybeckarna, tog emellertid Gustaf Eriksson, »ex nobilitate quidam»,
initiativet till en ny resning. Till en början låtsade han, att han blott
åsyftade att förhjälpa Sten Stures efterlämnade söner till regeringsmakten, men
när han väl blifvit fast i sadeln, grep han för egen räkning efter kronan
och gifte sig för att befästa sin ställning med Sten Stures dotter (!). Så
uppnådde han omsider sitt mål. Därefter omtalas, hurusom Kristian
förjagades äfven från Danmark.
Man kan lätt tänka sig, att denna framställning måste te sig för Gustaf
Vasa som i högsta måtto kränkande. Han såg däri utan tvifvel — och
förvisso med rätta — ett utslag af det förtal mot hans person, som frodats
inte minst bland det schmalkaldiska förbundets anhängare och för hvilket
danskarna och Berend von Melen voro närmast ansvariga. Redan den
omständigheten, att Sverige af Sleidanus omtalades som en ren provins under
Danmark och att de svenska frihetsrörelserna betecknades som uppror, var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
