Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I december 1896 dör Axel Wallengren i Berlin
och får av D. bl. a. följande minnesord:
”Det var en originell ung man på en tid, då
in-dividualiteterna börja bli så sällsynta, en
särgångs-man, som stolt satte sin svarta cylinder på ooh tog
sin käpp i handen och rak i ryggen som en
rytt-mästare spatserade ut i världen, kanske
överskattande sin förmåga men livligt övertygad om sin
mission. Han skall leva som ett glatt och
outplånligt ungdomsminne hos mången, som nu kämpar
sig fram genom livet.”
I december 1898 dör så Emil Kléen på Lundis
lasarett, och Danielsson, som i livstiden både gäckat
och lovprisat ”detta lilla syndiga geni”, saluterar
den döde vännen med följande avskedsord:
”Emil Kléen var en högt begåvad man, om
vilken det icke kan sägas något annat ont än att han
under sina första istudentår icke nog omtänksamt
förvaltade sina pund.–-
Nu har han somnat. Hans överdådiga ande, som
mot slutet blev så plågad och nedklämd, lever nu
endast kvar i hans böcker ooh i vännernas hågkomst.
Men där skall han leva länge, och j>ag är nog inte
den ende, som vill med särskild ömhet vårda och
bevara minnet av Emil Kléen.”
Ännu ett år — och även Axel Danielsson var
borta. Men innan han gick, hade han dock haft
tillfälle att återknyta förbindelserna med Lund, och
för den nya studentgeneration, som vid sekelslutet
stiftade D. Y. G., höll han juist på att bli den efter-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
