Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Genom ödemarker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Hvad skola vi göra? utbrast Kruse förvirrad vid
åsynen af det hotande anfallet.
— Finns väl ingenting annat än gifva sig fången eller
slåss till sista blodsdroppen, svarade Rensel.
— Att slåss tjänar ingenting till. Vi äro ju endast
ett ringa fåtal mot denna öfverväldigande massa.
— Nå, vill du bli fången då?
— Aldrig! Någon räddning måste finnas.
— Räddning! Hvar vill du taga någon sådan? A
ena sidan ryssarne, å den andra floden, som är för bred
och strid för att vi skola kunna simma öfver den. Nej.
Det finnes nog ingen räddning. Vi få besluta oss för att
dö, svarade kapten Rensel.
Kruse stod tyst en stund och funderade. Långt borta
märkte han ryssarnes linier. På stranden såg han hopar af
svenska knektar, som förtviflade sprungo fram och tillbaka,
icke vetande hvad de skulle taga sig till. Och vid hans
fötter brusade floden, kantad af dy och vass. Detta gaf
honom en idé. Kanske det ändå kunde finnas möjlighet
till räddning. Åtminstone skadade det ej att försöka.
— Nu har jag det! ropade han till sin kamrat.
— Hvad då? frågade denne förvånad.
— Jo, vi gömma oss i vassen.
— I vassen! Och där tror du att de sökande ryssarne
icke skulle kunna hitta oss. Du är galen. Faran har
omtöcknat ditt förstånd. Det finnes ingen möjlighet till
räddning. Likaså gärna kunna vi genast besluta oss för
att dö.
Kruse svarade ej, men sprang efter ett par spadar,
som han såg ligga bredvid en vagn ute på fältet.
— Hvad skall du med dem till? frågade kapten Rensel
förvånad.
— Vänta, skall du få se, svarade Kruse och räckte
honom den ena spaden.
Därpå skyndade han ned till stranden och började ifrigt
gräfva i den vassklädda dyn. Rensel sprang efter och
gjorde likaledes. Nu förstod han. Kanske det ändå skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
