Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. En vinternatt i Ukrajna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soldat äfven om han icke var så alldeles säker på att denne
ej var död.
Slutligen utbrast han:
— Vi få knäppa från lädergardinen. Den blir utmärkt.
Lädergardinen togs från och bands säkert fa,st vid stängerna.
Så lades fänriken på båren. Unge Buss fattade framtill,
Kruse baktill och man tågade i väg.
Hade det förut varit svårt för en ensam man att bana
sig väg, var det ännu värre nu. Gång på gång hejdades
de. Båren måste sättas ned på marken. Kruse och Buss
gingo en bit framåt och röjde väg, hvarvid många vresiga
utrop kastades mot dem från soldater, som blefvo störda i
sin sömn. Men då dessa sågo att det var en sjuk, som
skulle fram, ändrades uttrycken och de ropade:
- Friskt mod, kamrat! Tacka du din Gud, att du icke
i stället ligger dödfrusen.
Så småningom nådde de in i staden. Det var icke
svårt att hitta vägen till ett hus, där fältskärer funnos. De
ohyggliga jämmerropen från stackars olyckliga, hvilkas ben
utan ringaste bedöfningsmedel höllo på att afsågas, tillkännagåfvo
alltför väl platsen.
Då Hård hörde skriken, slöt han ögonen en sekund
och bet ihop tänderna. Så yttrade han till Kruse:
— Kanske du har en bit tobak på dig?
Kruse satte ned båren och började gräfva i fickorna.
Slutligen fick han tag i en svart, smutsig tobaksbit, som han
räckte Hard. Biten var visserligen liten, men ändock bet
Hård endast af en del och räckte den andra till Kruse.
— Nej, behåll den du. Du kommer nog att behöfva
den bättre än jag, svarade denne och gjorde en afvärjande
rörelse med handen.
— Det kan nog hända. Tack skall du ha! mumlade Hård.
Från hus till hus fingo de vandra. Öfverallt fullt med
sjuka och döende; öfverallt frostskadade, hvilkas lemmar
stympades.
Ändtligen nådde de ett ställe, där plats fanns. En gammal
gråhårig fältskär höll på att förbinda en ung soldat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
