Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte delen. Läran om Guds eller Kristi församling (Ecclesiologi) - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han uppmanas att ägna sig åt "föreläsandet, förmanandet och
undervisandet", på samma gång han erinras om den andegåva (charisma),
vilken givits honom "genom profetia i samband med (apostelens och)
äldsterådets händers påläggning" (1 Tm. 4: 14; 2 Tm. 1:6). Paulus,
som varnar Timoteus att för "hastigt lägga händerna på någon" (1
Tm. 5: ’22), har helt visst följt samma grundsats, då det gällde
Timoteus själv. Innan Paulus tillsammans med församlingens äldste
lade sina händer på Timotei huvud, kan denne mycket väl först blivit
underkastad ett förhör eller en prövning i församlingens närvaro,
där han beretts tillfälle att uttala sig rörande sin insikt och sin
erfarenhet med avseende på det eviga livet, sin kallelse till detta livs
delaktighet och tjänst, sin uppfattning av evangelium och den
gudomliga uppenbarelsens sanningar; att besvara frågor och spörsmål, varpå
följt förmaningstal av Paulus och andra samt till sist bön och
hand-påläggning av Paulus och de äldste. Att så kunnat ske är varken
omöjligt eller osannolikt. Dock anse vi det icke kunna med
fullkomlig visshet avgöras. Vad som dock är alldeles visst, det är, att
Timoteus, vilken Paulus kallas sin "son" (1 Tm. 1: 1, 18) och som
vitsordas för en "oskrymtad tro" (2 Tm. 1:5); som "från barndomen
kände de heliga skrifterna" (2 Tm. 3: 15); som blivit av Paulus
ytterligare undervisad, och det "i många vittnens närvaro" (2 Tm.
2: 2; 3: 14), såsom han ock i många vittnens närvaro avlagt en
skön bekännelse (1 Tm. .6: 12), omsider avskildes med bön och
händers påläggning av Paulus och församlingens äldste för sitt kall
såsom evangelii förkunnare och medarbetare.
Handpåläggningen är en sinnebildlig handling, som betecknar en
innerlig enhet och ömsesidig gemenskap, samt meddelandet av andlig
välsignelse i vanlig bemärkelse, såsom svar på trons bön.
Meddelande av välsignelse i allmänhet förbindes i skriften med
handpålägg-ning, såsom utomordentliga andegåvor (Ag. 8: 17; 19: 6) eller
kroppslig hälsa (Mk. 6: 5; 16: 18; Lk. 4: 40; Ag. 28: 8). Jakob
lade välsignande sina händer på Efraims och Manasses huvuden (1
Ms. 48: 14), Moses på Josuas (4 Ms. 27: 18; 5 Ms. 34: 9) och Jesus
på de små barnen (Mtt.l9:13).
Avskiljande med bön och handpåläggning är en högtidlig
invigningsakt. Överstepresten lade den stora försoningsdagen sina händer
på syndabockens huvud, varmed denne invigdes åt döden för syndens
skull. Detsamma gjorde envar, som frambar ett synd- eller
försoningsoffer. Alla, som hört gudahädarens smädelser, lade sina händer
•802
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
