Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes uppenbarelse - 17 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kap. 17 (tilläggsanm.). Johannes uppenbarelse.
är icke och skall komma», uttrycka alltså
i sak det samma, som i kap. 13: 3 säges
med de orden, att vilddjuret har ett
dödshugg, men att det blifvit läkt.
Af detta är nu klart, att det sjunde
huf-vudet är kejsar Titus, Vespasianus son.
Enligt v. 10 skall hans regering blifva kort.
Den vardt ock så. Den varade från den
23 juni 79 till den 13 sept. 81.
I kap. 17 göres ett tillägg, som icke
finnes i kap. 13. Efter deu sjunde
konungen, d. v. s. kejsar Titus, skall komma
^n åttonde. Denne afbildas icke genom
något särskildt hufvud utan är vilddjuret
sjelft. I honom är vilddjurets grymhet
likasom förkroppsligad. Han är af de sju,
v. s. han härstammar från dem. Med
denne åttonde afses Domitianus,
Vespasi-^inus andre son, Titus broder och
efterträdare. Han var en rå, utsväfvande och grym
man. Slutligen vardt han mördad genom en
sammansvärjning, i hvilken hans egen
gemål deltog. Det var i sept. 96.
På denne kejsares djefvulska sinnelag
ar det Johannes syftar, när han i kap.
17: 8 säger, att det återkommande
vilddjuret »stiger upp ur afgrunden». Det
genom Vespasianus återställda kejsaredömet
var en mot herren och hans folk fiendtlig
verldsmakt, och det nådde i denna sin
egenskap enligt Johannes åskådning sin spets
uti kejsar Domitianus. Kejsardömets
åter-ställelse genom Vespasianus var således
för Johannes med afseende härpå det
samma som vilddjurets återuppstigande ur
afgrunden.
På samma gång som Johannes i
Domitianus ser vilddjurets högsta uppenbarelse,
så ser han ock i honom dess fall. I
honom både stiger det upp ur afgrunden och
»går till förtappelse» (v. 8), d. v. s. med
Domitianus går för Johannes åskådning
det romerska verldsriket under.
Men om de sju hufvudena på
vilddjuret hafva i hufvudsak samma betydelse i
kap. 13 och kap. 17, så eger ett annat
förhållande rum, hvad beträffar de tio
hornen. I begge kapitlen beteckna de
konungar, men i det förra helt andra konungar
än i det senare. I kap. 13 äro de en
bild af romerska kejsare; i kap. 17
der-emot beteckna de tio konungar, som ännu
icke fått konungarike. Dessa äro alltså
icke verkliga konungar men kallas dock
så, emedan de en kort tid få makt såsom
konungar samt hjelpa vilddjuret (v. 12).
Der-med åsyftas sannolikt romerska ståthållare
(prefekter), som hjelpte Domitianus att
komma på tronen. Talet tio torde dervid
vara att anse såsom ett obestämdt tal
med hänsyftning på Dan. 7: 24.
På hvad sätt hornen här voro
placerade, det måste lemnas alldeles obestämdt.
Men som säkert kan antagas, att de icke
voro placerade så som på vilddjuret i
kap. 13.
Af det sagda är lätt att förstå, hvarför
de tio hornen i kap. 17 icke såsom hornen i
kap. 13 hafva några diadem. De äro inga
verkliga konungar. Att icke heller de sju
hufvudena i kap. 17 hafva några diadem
såsom drakens sju hufvuden i kap. 12,
torde enklast låta sig förklaras deraf, att de i
kap. 17 icke allenast af bild a sju konungar
utan äfven sju berg (v. 9).
Om de tio hornen i kap. 17 säges det
vidare, att de jemte vilddjuret skola hata
och ödelägga skökan (v. 16). Dermed
förkunnar Johannes, att Domitianus och hans
medhjelpares grymhet skall leda till Roms
ödeläggelse och rikets undergång.
Slutligen återstår att taga i betraktande
vilddjurets namns tal, d. v. s. talet 666
(kap. 13: is). Romare, greker och hebreer
hade inga siffror utan betecknade tal med
bokstäfver. Ett namns tal blir då den
summa, som man får, när man lägger
tillsammans de talvärden, som de särskilda
bokstäfverna i namnet hafva. Här gäller
alltså att finna ett namn, som består af
sådana bokstäfver, att deras sammanlagda
talvärden bilda summan 666. Den första frågan
blir då, om Johannes tänkt sig ett hebreiskt
eller ett grekiskt eller ett romerskt namn, d.
v. s. om man har att räkna med hebreiska,
grekiska eller romerska bokstäfver. Hvilken
olikhet detta gör, skall man lätt fatta, om
man t. ex. ser på, huru talet 666 skrifves
med de olika språkens bokstäfver:
hébreisJca grelcisJca latin
th = 400 cfi = 600 d - 500
r = 200 ic = 60 c = 100
s = 60 = 6 ? = 50
= 6 .T = 10
t? = 5
i = 1
S:a 666
S:a 666
S:a 666
Då emellertid Johannes skrifvit
uppenbarelseboken på grekiska, så kan man väl
taga för gifvet, att han tänker sig ett
ord af grekiska bokstäfver.
Nu är det naturligt, att man kan finna
en hel mängd ord, hvilkas bokstäfver hafva
sådana talvärden, att dessa tillsammans
bilda summan 666. Området för
gissningar är således mycket vidsträckt. Stor
lärdom och skarpsinnighet har man ock
ådagalagt i arbetet på att lösa knuten. Ingen
— 666 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
