Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli bref till efesierna - 2 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli bref till efesierna.
Kap. 4: 2 8—5: 2..
sierna det samma som hos Kristus. Se
kap. 1: 19 f,
** då I voren döda. I sitt forna
tillstånd voro de hemfallna åt den eviga
döden (jemför v. 3).
2. i hvilka I en gång
vandraden enligt denna verldens
tidsålder,* enligt fursten** öfver
luftens myndighet,t öfver den ande
som nu-j-f verkar i olydnadens
Kol. 3: 6 f.
* d. v. s. den tidsålder, som ar bestämd
för den verld, som nu består. Denna
tidsålder är ond (Gal. 1: 4, Rom. 12& 2, 2
Kor. 4: 4) och skall varda ondare, ju
längre det lider mot dess slut (se anm.
till Gal. 1: 4). Att vandra enligt den
samma, d. v. s. i öfverensstämmelse
der-med, är alltså att lefva i synd.
** De troende vandra »enligt Gud»
(Rom. 15: 6, 2: Kor. 7: 9, lo), i
öfver-lensstämmelse med Guds vilja (1 Joh. 5: 14);
de gudlösa vandra »enligt satan», d. v. s.
-enligt hans vilja, som är denna tidsålders
gud (se 2 Kor. 4: 4 och anm. dertill).
f Luftens myndighet är de onda
andarna (Matt. 12: 2 4). De kallas en
myndighet för den makt, de hafva (se kap. 6:
12), och luftens myndighet, derför att de
hafva sitt tillhåll i luften mellan himlarna
och jorden. Judarnas rabbiner lärde, att
de onda andarna bodde i luften. Denna
;åskådning har apostelen i sin lära om
an-deverlden behållit såsom riktig; och man
får icke genom andliga tolkningar i strid
mot de tydliga orden bortförklara den.
När Paulus lemnade judendomen,
bortkastade han af fädernas lära endast det,
som var oriktigt.
"f likasom förut äfven i eder.
f* Olydnadens barn äro de menniskor,
som icke lyda Gud utan lefva i strid mot
hans vilja, hvilken är dem uppenbarad dels
i hjertat (Rom. 2: 14 f.), dels i ordet.
I dem verkar en ond ande, villans ande
<1 Joh, 4: 6), hvars herre satan är. Deras
olydnad är en verkan af denna ande. I de
troende deremot regerar sanningens ande
(Joh. 14: 17), hvars herre Kristus är (2
Kor. 3: 18). Och denna andes verkanär
lydnad för Gud.
3. bland hvilka* äfven vi**
;alla umgingos*** en gång i vårt
kötts begärelser, f görande köttets
och tankarnas vilja, ff och voro
af naturen vredes barnfff såsom
ock de öfriga;f*
* olydnadens barn.
** När apostelen såsom motsats till de
hedningkristna i Efesus (v. 1) säger:
äfven vi, så menar han dermed sig sjelf och
andra omvända judar: »I hedningar och
vi judar hörde allesammans till
ohörsamhetens barn.» Jemför anm. till kap. 1: 14.
Märk för öfrigt, huru apostelen säger, att
äfven han varit ett ohörsamhetens barn,
ehuru han kunde framför de flesta andra
berömma sig af nit om lagen (Fil. 3: a
följ.).
*** vår umgängelse, vår vandel var
sådan, att vi genom den hörde till
olydnadens barn.
t Köttets begärelser voro det område,
inom hvilket vår umgängelse rörde sig.
Motsatsen är att vandra, i ande (se Gal.
5: 16).
tf Ordagrant: viljor, d. v. s. de saker
och ting, som köttet och de onda tankarna
ville. Från köttet komma de onda
tankarna; och tankarna äro de, som
bestämma viljan.
ftt Att vara vredes barn är att vara
hemfallen åt Guds vrede. På samma sätt
säger man t. ex. »dödens barn» om en
menniska, som är hemfallen åt döden
(se 2 Sam. 12: s). Med ordet vrede
kan apostelen mena antingen det Guds
misshag, som hvilar öfver alla ohörsamma,
eller ock den Guds vredesdom, som skall
träffa dem på den yttersta dagen (se anm.
till Matt. 3: 7). Det senare är mest
sannolikt. Uttrycket af naturen kan beteckna
antingen något, som menniskan är genom
sjelfva den naturliga födelsen (se t. ex.
Gal. 2: 15), eller ock något, som hon
blif-vit genom utvecklingen af sin naturliga
beskaffenhet (se t. ex. Eom. 2: 14, 1 Kor.
11: 14). Såsom sammanhanget visar,
tänker apostelen här på det senare (v. 5).
Judar och hedningar voro allesammans
såsom olydnadens barn äfven vredes barn.
Och olydnadens barn voro de af naturen.
Deras olydnad var icke något utifrån
in-lärdt eller i dem inplantadt utan var en
utveckling af deras egen naturliga
beskaffenhet. Men af födelsen voro de icke
olydnadens barn; ty ingen kan vara ohörsam,
förrän han kan höra. Märk för öfrigt, huru
apostelens ord förutsätta, att menniskan
har arfsynd. Ty just derigenom att
hennes medfödda naturliga beskaffenhet
ut-vecklas, icke derigenom att den
förderf-vas, är det, som hon blir ett olydnadens
II
— 289 —
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
