Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Pauli första bref till korintierna - 15 Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pauli första bref till korintierna. Kap. 15: 58 —16: 5.
* när alla fiender en gång äro till intet
gjorda, och sonen verkligen råder öfver
allt.
** Naturligtvis tänker apostelen icke,
att detta å sonens sida sker motvilligt.
Sonens vilja är ett med faderns.
t Ordet alla syftar icke på alla
varelser utan, enligt sammanhanget, på alla de
menniskor, hvilka tillhöra det rike, som
Kristus öfverlemnar åt fadern. Det är
Kristi verk att fora dem hem till Gud.
Han är i detta verk medlare mellan dem
och Gud, emedan deras frälsning är Guds
verk genom honom (2 Kor. 5: 18 f). Men
när en gång det verket är fullbordadt, då
är ock hans medlareembete afslutadt, då
skall Kristus sjelf blifva underlagd fadern,
och fadern skall omedelbart (utan
medlare) vara allt i alla, d. v. s. fullständigt
råda i dem alla, »omedelbart visande sig för
dem, lefvandegörande dem, i dem utgjutande
sitt underbara ljus, vishet, rättfärdighet
och glädje» (Melanchton). — At läran om
allas slutliga frälsning gifver detta ställe
intet stöd. De otrogna höra icke till det
rike, som han öfverlemnar åt fadern.
29. Ty hvad skola annars de
göra,*"^ som låta döpa sig för de
döda?f Om i allmänhet döda
icke uppväckas, hvarför låta de
ockft döpa sig för dem?
• nämligen om de döda icke uppstå.
** Hvad betydelse kan då deras hand-
?ling få? Den blir ju alldeles orimlig.
t Dessa ord antyda, att det inom den
apostoliska kyrkan, eller åtminstone inom
församlingen i Korint, förekommit, att
troende, som varit döpta för egen del, låtit
•döpa sig om igen för andra, som dött i
tron utan att hafva erhållit dopet. De
hafva tänkt, att ett sådant dop skulle
komma de aflidna till godo så, att de,
ehuru sjelfva icke döpta, skulle få stå upp
vid herrens återkomst och deltaga i hans
rikes herrlighet. Paulus framhåller, huru
orimligt ett sådant dop skulle blifva, om
de döda icke skola uppstå. För öfrigt
uttalar han hvarken något gillande eller
ogillande af det samma. Man kan derför
icke af hans ord här draga den slutsats,
att han gillat sådana dop.
tt Detta och antyder, att de äfven gjort
annat för dem. De hafva kanske bedit
och fastat för dem och så äfven låtit döpa
mg för dem. Af de äldsta kyrkofädernas
meddelanden vet man, att seden att låta
^öpa sig för de döda fortplantat sig bland
åtskilliga sekter. Detta torde antyda, att
den äldsta kyrkan ansett den samma som
ett missbruk. Och så har väl äfven
apostelen betraktat saken.
30. Hvarför äro äfven vi"^ i
fara hvarje stund
* vi apostlar och våra medhjelpare, som
förkunna evangelium,
** Om icke de döda stå upp, så vore
det ju orimligt, att vi för evangelii
förkunnelse skulle utsätta oss för ständiga
faror.
31. Jag dör livarje dag,* så
sann den berömmelse är, som jag
har af eder, bröder, i Kristus
Jesus, vår herre.
* d. v. s. jag är dagligen i dödsfara.
Se 2 Kor. 4: lo f, 11: 23 följ., Rom,
8: 36.
Den korintiska församlingens tillvaro
var en berömmelse för Paulus, emedan
han hade varit dess stiftare. Denna
berömmelse hade han i herren, d. v. s. det
var i sitt arbete för herren, som han hade
stiftat församlingen och förvärfvat sig denna
berömmelse. Och så sann denna
berömmelse var, så sant var det ock, att han
för sitt apostoliska embetes skull måste
vara i daglig dödsfara. Men tron på de
dödas uppståndelse gjorde, att han icke
fruktade döden.
32. Om jag efter
mennisko-sätf^ stridt med vilddjur** i
Efe-sus, hvad nytta har jag derafpf
Om döda icke uppväckas, så låtom
oss äta och dricka, ty i morgon
dö vi.ff
* på samma sätt som menniskor i
allmänhet pläga göra. Somliga bibeltolkare
öfversätta: Om jag, mensMigt taladt, o. s. v.
Men det kan grundtextens uttryck ej betyda.
Uttrycket strida med vilddjur kan
antingen beteckna en strid med verkliga
vilddjur eller en strid med illasinnade
menniskor, som i grymhet och blodtörst
liknat vilda djur. Många bibeltolkare tro,
att Paulus menar det förra. Han skulle
då i likhet med många andra kristna hafva
blifvit kastad för de vilda djuren men
räddats. Och detta skulle hafva skett i
Efe-sus. Men om så vore, är det nästan
otänkbart, att ingen antydan derom skulle
före-komma, vare sig i apostlagerningarna eller
i 2 Kor. 11: 23 följ., der han talar om
— 183 –
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
