Bibeln / Paulus' första brev till korintierna, 2 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

           Paulus' första brev till korintierna, 2 Kapitlet

                Paulus har icke kommit till korintierna
                  med mänsklig visdoms höga ord.  En
                djupare visdom finnes, vilken Gud har
                beskärt åt dem som älska honom.  Denna
               visdom mottages icke av den människa som
                          saknar Guds Ande.

  1.  När jag kom till eder, mina bröder, var det också icke med höga
      ord eller hög visdom som jag kom och frambar för eder Guds
      vittnesbörd.
  2.  Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke
      veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
  3.  Och jag uppträdde hos eder i svaghet och med fruktan och mycken
      bävan.
  4.  Och mitt tal och min predikan framställdes icke med övertalande
      visdomsord, utan med en bevisning i ande och kraft;
  5.  ty eder tro skulle icke vara grundad på människors visdom, utan
      på Guds kraft.

  6.  Visdom tala vi dock bland dem som äro fullmogna, men en visdom
      som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders mäktige,
      vilkas makt bliver till intet.
  7.  Nej, vi tala Guds hemliga visdom, den fördolda, om vilken Gud,
      redan före tidsåldrarnas begynnelse, har bestämt att den skall
      bliva oss till härlighet,
  8.  och som ingen av denna tidsålders mäktige har känt; ty om de
      hade känt den, så hade de icke korsfäst härlighetens Herre.
  9.  Vi tala -- såsom det heter i skriften -- »vad intet öga har sett
      och intet öra har hört, och vad ingen människas hjärta har
      kunnat tänka, vad Gud har berett åt dem som älska honom».
 10.  Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.  Anden
      utrannsakar ju allt, ja ock Guds djuphet.
 11.  Ty vilken människa vet vad som är i en människa, utom den
      människans egen ande?  Likaså känner ingen vad som är i Gud, utom
      Guds Ande.
 12.  Men vi hava icke fått världens ande, utan den Ande som är av
      Gud, för att vi skola veta vad som har blivit oss skänkt av Gud.

 13.  Om detta tala vi ock, icke med sådana ord som mänsklig visdom
      lär oss, utan med sådana ord som Anden lär oss; vi hava ju att
      tyda andliga ting för andliga människor.
 14.  Men en »själisk»[1] människa tager icke emot vad som hör Guds
      Ande till.  Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det,
      ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.
 15.  Den andliga människan åter kan utgrunda allt, men själv kan
      hon icke utgrundas av någon.
 16.  Ty
        »vem har lärt känna Herrens sinne,
        så att han skulle kunna undervisa honom?»
      Men vi hava Kristi sinne.

[1]  Se Själisk i Ordförkl.