Apostlagärningarna, 15 Kapitlet
På ett möte i Jerusalem avgöres frågan
om hedningarnas ställning till den
mosaiska lagen. Barnabas och Paulus
skiljas från varandra. Paulus anträder
sin andra missionsresa.
1. Men från Judeen kommo några män ditned och lärde bröderna så:
»Om I icke låten omskära eder, såsom Moses har stadgat, så
kunnen I icke bliva frälsta.»
2. Då uppstod söndring, och Paulus och Barnabas kommo i ett ganska
skarpt ordskifte med dem. Det bestämdes därför, att Paulus och
Barnabas och några andra av dem skulle, för denna tvistefrågas
skull, fara upp till apostlarna och de äldste i Jerusalem.
3. Och församlingen utrustade dem för resan, och de foro genom
Fenicien och Samarien och förtäljde utförligt om hedningarnas
omvändelse och gjorde därmed alla bröderna stor glädje.
4. När de sedan kommo fram till Jerusalem, mottogos de av
församlingen och av apostlarna och de äldste och omtalade huru
stora ting Gud hade gjort med dem.
5. Men några ifrån fariséernas parti, vilka hade kommit till tro,
stodo upp och sade att man borde omskära dem och bjuda dem att
hålla Moses' lag.
6. Då trädde apostlarna och de äldste tillsammans för att överlägga
om denna sak.
7. Och sedan man länge hade förhandlat därom, stod Petrus upp och
sade till dem:
»Mina bröder, I veten själva att Gud, för lång tid sedan, bland
eder utvalde mig att vara den genom vilkens mun hedningarna
skulle få höra evangelii ord och komma till tro.
8. Och Gud, som känner allas hjärtan, gav dem sitt vittnesbörd,
därigenom att han lät dem, likaväl som oss, undfå den helige
Ande.
9. Och han gjorde ingen åtskillnad mellan oss och dem, i det att
han genom tron renade deras hjärtan.
10. Varför fresten I då nu Gud, genom att på lärjungarnas hals vilja
lägga ett ok som varken våra fäder eller vi hava förmått bära?
11. Vi tro ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi bliva
frälsta, vi likaväl som de.»
12. Då teg hela menigheten, och man hörde på Barnabas och Paulus,
som förtäljde om huru stora tecken och under Gud genom dem hade
gjort bland hedningarna.
13. När de hade slutat att tala, tog Jakob till orda och sade:
»Mina bröder, hören mig.
14. Simeon har förtäljt huru Gud först så skickade, att han bland
hedningarna fick ett folk som kunde kallas efter hans namn.
15. Därmed stämmer ock överens vad profeterna hava talat; ty så är
skrivet:
16. 'Därefter skall jag komma tillbaka
och åter bygga upp Davids förfallna hydda;
ja, dess ruiner skall jag bygga upp och så upprätta den igen,
17. för att ock övriga människor skola söka Herren,
alla hedningar som hava uppkallats efter mitt namn.
Så säger Herren, han som skall göra detta,
18. såsom han ock har vetat det förut av evighet.'
19. Därför är min mening att man icke bör betunga sådana som hava
varit hedningar, men omvänt sig till Gud,
20. utan allenast skriva till dem att de skola avhålla sig från
avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda
djur och från blod.
21. Ty Moses har av ålder sina förkunnare i alla städer, då han ju
var sabbat föreläses i synagogorna.»
22. Därefter beslöto apostlarna och de äldste, tillika med hela
församlingen, att bland sig utvälja några män, som jämte Paulus
och Barnabas skulle sändas till Antiokia; och de valde Judas,
som kallades Barsabbas, och Silas, vilka bland bröderna voro
ledande män.
23. Och man översände genom dem följande skrivelse:
»Apostlarna och de äldste, edra bröder, hälsa eder, I bröder av
hednisk börd, som bon i Antiokia, Syrien och Cilicien.
24. Alldenstund vi hava hört att några som hava kommit från oss hava
förvirrat eder med sitt tal och väckt oro i edra själar, utan
att de hava haft något uppdrag av oss,
25. så hava vi enhälligt kommit till det beslutet att utvälja några
män, som vi skulle sända till eder jämte Barnabas och Paulus,
våra älskade bröder,
26. vilka hava vågat sina liv för vår Herres, Jesu Kristi, namns
skull.
27. Alltså sända vi nu Judas och Silas, vilka ock muntligen skola
kungöra detsamma för eder.
28. Den helige Ande och vi hava nämligen beslutit att icke pålägga
eder någon ytterligare börda, utöver följande nödvändiga
föreskrifter:
29. att I skolen avhålla eder från avgudaofferskött och från blod
och från köttet av förkvävda djur och från otukt. Om I noga
tagen eder till vara för detta, så skall det gå eder väl. Faren
väl.»
30. De fingo så begiva sig åstad och kommo ned till Antiokia. Där
kallade de tillsammans menigheten och lämnade fram brevet.
31. Och när menigheten läste detta, blevo de glada över det
hugnesamma budskapet.
32. Judas och Silas, som själva voro profeter, talade därefter många
förmaningens ord till bröderna och styrkte dem.
33. Och sedan de hade uppehållit sig där någon tid, fingo de i frid
fara ifrån bröderna tillbaka till dem som hade sänt dem.
34. [1]
35. Men Paulus och Barnabas vistades fortfarande i Antiokia, där de
undervisade och, jämte många andra förkunnade evangelii ord från
Herren.
36. Efter någon tid sade Paulus till Barnabas: »Låt oss nu fara
tillbaka och besöka våra bröder, i alla de städer där vi hava
förkunnat Herrens ord, och se till, huru det är med dem.»
37. Barnabas ville då att de skulle taga med sig Johannes, som ock
kallades Markus.
38. Men Paulus fann icke skäligt att taga med sig en man som hade
övergivit dem i Pamfylien och icke följt med dem till deras
arbete.
39. Och så skarp blev deras tvist att de skilde sig ifrån varandra;
och Barnabas tog med sig Markus och avseglade till Cypern.
40. Men Paulus utvalde åt sig Silas; och sedan han av bröderna hade
blivit anbefalld åt Herrens nåd, begav han sig åstad
41. och färdades genom Syrien och Cilicien och styrkte
församlingarna.
[1] V. 34 se Nya testamentets text i Ordförkl.
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/44_15.html