Evangelium enligt Lukas, 6 Kapitlet
Jesus undervisar om sabbatsbudet, botar
en man som har en förvissnad hand,
förordnar tolv apostlar, predikar för
sina lärjungar och det församlade
folket.
1. Och det hände sig på en sabbat att han tog vägen genom ett
sädesfält; och hans lärjungar ryckte av axen och gnuggade sönder
dem med händerna och åto.
2. Då sade några av fariséerna; »Huru kunnen I göra vad som icke är
lovligt att göra på sabbaten?
3. Jesus svarade och sade till dem: »Haven I icke läst om det som
David gjorde, när han själv och de som följde honom blevo
hungriga:
4. huru han då gick in i Guds hus och tog skådebröden och åt, och
jämväl gav åt dem som följde honom, fastän det ju icke är
lovligt för andra än allenast för prästerna att äta sådant
bröd?»
5. Därefter sade han till dem: »Människosonen är herre över
sabbaten.»
6. På en annan sabbat hände sig att han gick in i synagogan och
undervisade. Där var då en man vilkens högra hand var
förvissnad.
7. Och de skriftlärde och fariséerna vaktade på honom, för att se
om han botade någon på sabbaten; de ville nämligen finna något
att anklaga honom för.
8. Men han förstod deras tankar och sade till mannen som hade den
förvissnade handen: »Stå upp, och träd fram.» Då stod han upp
och trädde fram.
9. Sedan sade Jesus till dem: »Jag vill göra eder en
fråga. Vilketdera är lovligt på sabbaten: att göra vad gott är,
eller att göra vad ont är, att rädda någons liv, eller att
förgöra det?»
10. Och han såg sig omkring på dem alla och sade till mannen: »Räck
ut din hand.» Och han gjorde så; och hans hand blev frisk igen.
11. Men de blevo såsom ursinniga och talade med varandra om vad de
skulle kunna företaga sig mot Jesus.
12. Så hände sig på den tiden att han gick åstad upp på berget för
att bedja; och han blev kvar där över natten i bön till Gud.
13. Men när det blev dag, kallade han till sig sina lärjungar och
utvalde bland dem tolv, som han ock benämnde apostlar:
14. Simon, vilken han ock gav namnet Petrus, och Andreas, hans
broder; vidare Jakob och Johannes och Filippus och Bartolomeus
15. och Matteus och Tomas och Jakob, Alfeus' son, och Simon, som
kallades ivraren;
16. vidare Judas, Jakobs son, och Judas Iskariot, den som blev en
förrädare.
17. Dessa tog han nu med sig och steg åter ned och stannade på en
jämn plats; och en stor skara av hans lärjungar var där
församlad, så ock en stor hop folk ifrån hela Judeen och
Jerusalem, och från kuststräckan vid Tyrus och Sidon.
18. Dessa hade kommit för att höra honom och för att bliva botade
från sina sjukdomar. Och jämväl de som voro kvalda av orena
andar blevo botade.
19. Och allt folket sökte att få röra vid honom, ty kraft gick ut
ifrån honom och botade alla.
20. Och han lyfte upp sina ögon och säg på sina lärjungar och sade:
»Saliga ären I, som ären fattiga, ty eder hör Guds rike till.
21. Saliga ären I, som nu hungren, ty I skolen bliva mättade. Saliga
ären I, som nu gråten, ty I skolen le.
22. Saliga ären I, när människorna för Människosonens skull hata
eder och förskjuta och smäda eder och kasta bort edert namn
såsom något ont.
23. Glädjens på den dagen, ja, springen upp av fröjd, ty se, eder
lön är stor i himmelen. På samma satt gjorde ju deras fäder med
profeterna.
24. Men ve eder, I som ären rika, ty I haven fått ut eder hugnad!
25. Ve eder, som nu ären mätta, ty I skolen hungra! Ve eder, som nu
len, ty I skolen sörja och gråta!
26. Ve eder, när alla människor tala väl om eder! På samma sätt
gjorde ju deras fader i fråga om de falska profeterna.
27. Men till eder, som hören mig, säger jag: Älsken edra ovänner,
gören gott mot dem som hata eder,
28. välsignen dem som förbanna eder, bedjen för dem som förorätta
eder.
29. Om någon slår dig på den ena kinden, så håll ock fram den andra
åt honom; och om någon tager manteln ifrån dig, så förvägra
honom icke heller livklädnaden.
30. Giv åt var och en som beder dig; och om någon tager ifrån dig
vad som är ditt, så kräv det icke igen.
31. Såsom I viljen att människorna skola göra mot eder, så skolen I
ock göra mot dem.
32. Om I älsken dem som älska eder, vad tack kunnen I få därför?
Också syndare älska ju dem av vilka de bliva älskade.
33. Och om I gören gott mot dem som göra eder gott, vad tack kunnen
I få därför? Också syndare göra ju detsamma.
34. Och om I lånen åt dem av vilka I kunnen hoppas att själva få
något, vad tack kunnen I få därför? Också syndare låna ju åt
syndare för att få lika igen.
35. Nej, älsken edra ovänner, och gören gott och given lån utan att
hoppas på någon gengäld. Då skall eder lön bliva stor, och då
skolen I vara den Högstes barn; ty han är mild mot de otacksamma
och onda.
36. Varen barmhärtiga, såsom eder Fader är barmhärtig.
37. Dömen icke, så skolen I icke bliva dömda; fördömen icke, så
skolen I icke bliva fördömda. Förlåten, och eder skall bliva
förlåtet.
38. Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat,
skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet; ty med
det mått som I mäten med skall ock mätas åt eder igen.»
39. Han framställde ock för dem denna liknelse:
»Kan väl en blind leda en blind? Falla de icke då båda i
gropen?
40. Lärjungen är icke förmer än sin mästare; när någon bliver
fullärd, så bliver han allenast sin mästare lik.
41. Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men
icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?
42. Huru kan du säga till din broder: 'Broder, låt mig taga ut
grandet i ditt öga', du som icke ser bjälken i ditt eget öga?
Du skrymtare, tag först ut bjälken ur ditt eget öga; därefter må
du se till, att du kan tala ut grandet i din broders öga.
43. Ty intet gott träd finnes, som bär dålig frukt, och lika litet
finnes något dåligt träd som bär god frukt;
44. vart och ett träd kännes ju igen på sin frukt. Icke hämtar man
väl fikon ifrån törnen, ej heller skördar man vindruvor av
törnbuskar.
45. En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram vad gott
är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram vad ont är;
ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun. --
46. Men varför ropen I till mig: 'Herre, Herre', och gören dock icke
vad jag säger?
47. Var och en som kommer till mig och hör mina ord och gör efter
dem, vem han är lik, det skall jag visa eder.
48. Han är lik en man som ville bygga ett hus och som då grävde
djupt och lade dess grund på hälleberget. När sedan
översvämning kom, störtade sig vattenströmmen mot det huset, men
den förmådde dock icke skaka det, eftersom det var så byggt.
49. Men den som hör och icke gör, han är lik en man som byggde ett
hus på blotta jorden, utan att lägga någon grund. Och
vattenströmmen störtade sig emot det, och strax föll det samman,
och det husets fall blev stort.»
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:10 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/42_06.html
