1. Darejaves fann för gott att sätta över riket ett hundra tjugu
satraper, för att sådana skulle finnas överallt i riket.
2. Och över dem satte han tre furstar, av vilka Daniel var en;
inför dessa skulle satraperna avlägga räkenskap, så att konungen
icke lede något men.
3. Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och
satraperna, ty en övermåttan hög ande var i honom, och konungen
var betänkt på att sätta honom över hela riket.
4. Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak
mot Daniel i det som angick riket. Men de kunde icke finna någon
sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i
sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos
honom.
5. Då sade männen: »Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel,
om vi icke till äventyrs kunna finna en sådan i hans
gudsdyrkan.»
6. Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och
sade till honom så: »Må du leva evinnerligen, konung Darejaves!
>Dan. 2,4. 3,9. 6,10.
7. Alla rikets furstar, landshövdingarna och satraperna,
rådsherrarna och ståthållarna hava rådslagit om att en kunglig
förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas, av det
innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder sig
med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till
dig, o konung, han skall kastas i lejongropen.
8. Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och sätta upp en
skrivelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan
återkallas.»
>Est. 1,19. 8,8.
9. I överensstämmelse härmed lät då konung Darejaves sätta upp en
skrivelse och utfärda ett förbud.
10. Men så snart Daniel hade fått veta att skrivelsen var uppsatt,
gick han in i sitt hus, varest han i sin övre sal hade fönster
som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre gånger
om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han
förut hade plägat göra.
>1 Kon. 8,44, 48. Ps. 55,18.
11. När männen nu skyndade till, funno de Daniel bedjande och
åkallande sin Gud.
12. Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det
kungliga förbudet: »Har du icke låtit sätta upp ett förbud, av
det innehåll att vilken som helst som under trettio dagar vänder
sig med bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än
till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen?» Konungen
svarade och sade: »Jo, och det påbudet står fast efter Mediens
och Persiens oryggliga lag.»
>Dan. 3,10 f.
13. Då svarade de och sade till konungen: »Daniel, en av de judiska
fångarna, aktar varken på dig eller på det förbud som du har
låtit sätta upp, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen.»
14. När konungen hörde detta, blev han mycket bedrövad och gjorde
sig bekymmer över huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till
solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa
honom.
15. Då skyndade männen till konungen och sade till honom: »Vet, o
konung, att det är en Mediens och Persiens lag att intet förbud
och ingen förordning som konungen utfärdar kan återkallas.»
16. Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen och
konungen talade till Daniel och sade: »Din Gud, den som du så
oavlåtligen dyrkar, han må rädda dig.»
17. Och man förde fram en sten och lade den över gropens öppning,
och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns
signet, för att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu
hade skett med Daniel.
>Matt. 27,60, 66.
18. Därefter gick konungen hem till sitt palats och tillbragte hela
natten under fasta och lät inga kvinnor komma inför sig; och
sömnen flydde honom.
19. Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick
med hast till lejongropen.
20. Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel
med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: »Daniel,
du den levande Gudens tjänare, har väl din Gud, den som du så
oavlåtligen dyrkar, kunnat rädda dig från lejonen?»
>1 Mack. 2,60.
21. Då svarade Daniel konungen: »Må du leva evinnerligen, o konung!
22. Min Gud har sänt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att
de icke hava gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom
befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o
konung.
>Ps. 34,8. 91,10 f. Dan. 3,28.
23. Då blev konungen mycket glad, och befallde att man skulle taga
Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blivit tagen upp ur
gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han
hade trott på sin Gud.
24. Sedan lät konungen hämta de män som hade anklagat Daniel, och
han lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och
innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen
över dem och krossade alla deras ben.
25. Därefter lät konung Darejaves skriva till alla folk och stammar
och tungomål som funnos på hela jorden: »Mycken frid vare med
eder!
>Dan. 3,31 f.
26. Härmed giver jag befallning att man inom mitt rikes hela område
skall bäva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den levande
Guden, som förbliver evinnerligen; och hans rike är sådant att
det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden.
>Dan. 2,44. 4,31. 7,14.
27. Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i
himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens
våld.»
28. Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och under
persern Kores' regeringar.
>Dan. 1,21.
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:09 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/27_06.html