Bibeln / Jeremia, 42 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                         Jeremia, 42 Kapitlet

                Jeremia avråder från utvandringen till
                               Egypten.

  1.  Då trädde alla krigshövitsmännen fram, jämte Johanan, Kareas
      son, och Jesanja, Hosajas son, så ock allt folket, både små och
      stora,
  2.  och sade till profeten Jeremia: »Värdes upptaga vår bön: bed för
      oss till HERREN, din Gud, för hela denna kvarleva -- ty vi äro
      blott några få, som hava blivit kvar av många; du ser med egna
      ögon att det är så med oss.
      >Jes. 37,4. Jer. 37,3.
  3.  Må så HERREN, din Gud, kungöra för oss vilken väg vi böra gå,
      och vad vi hava att göra.»
  4.  Profeten Jeremia svarade dem: »Jag vill lyssna till eder.  Ja,
      jag vill bedja till HERREN, eder Gud, såsom I haven begärt.  Och
      vadhelst HERREN svarar eder skall jag förkunna för eder; intet
      skall jag undanhålla för eder.»
  5.  Då sade de till Jeremia: »HERREN vare ett sannfärdigt och
      osvikligt vittne mot oss, om vi icke i alla stycken göra efter
      det ord varmed HERREN, din Gud, sänder dig till oss.
      >2 Mos. 19,8. 24,3, 7.
  6.  Det må vara gott eller ont, så vilja vi höra HERRENS, vår Guds,
      röst, hans som vi sända dig till; på det att det må gå oss väl,
      när vi höra HERRENS, vår Guds, röst.»

  7.  Och tio dagar därefter kom HERRENS ord till Jeremia.
  8.  Då kallade han till sig Johanan, Kareas son, och alla de
      krigshövitsmän som voro med honom, och allt folket, både små och
      stora,
  9.  och sade till dem: Så säger HERREN, Israels Gud, han som I haven
      sänt mig till, för att jag skulle hos honom bönfalla för eder:
 10.  Om I stannen kvar i detta land, så skall jag uppbygga eder och
      ej mer slå eder ned; jag skall plantera eder och ej mer upprycka
      eder.  Ty jag ångrar det onda som jag har gjort eder.
      >Ps. 28,5. Jer. 18,7 f. 24,6. 31,4. 33,7.
 11.  Frukten icke mer för konungen i Babel, som I nu frukten för,
      frukten icke för honom, säger HERREN.  Ty jag är med eder och
      vill frälsa eder och rädda eder ur hans hand.
 12.  Jag vill låta eder finna barmhärtighet; ja, han skall bliva
      barmhärtig mot eder och låta eder vända tillbaka till edert
      land.
 13.  Men om I sägen: »Vi vilja icke stanna i detta land», om I alltså
      icke hören HERRENS, eder Guds, röst,
 14.  utan tänken: »Nej, vi vilja begiva oss till Egyptens land, där
      vi slippa att se krig och höra basunljud och hungra efter bröd,
      där vilja vi bo» --
 15.  välan, hören då HERRENS ord, I kvarblivna av Juda: Så säger
      HERREN Sebaot, Israels Gud: Om I verkligen ställen eder färd
      till Egypten och kommen dit, för att bo där såsom främlingar,
 16.  så skall svärdet, som I frukten för, hinna upp eder där i
      Egyptens land, och hungersnöden, som I rädens för, skall följa
      efter eder dit till Egypten, och där skolen I dö.
 17.  Ja, de människor som ställa sin färd till Egypten, för att bo
      där, skola alla dö genom svärd, hunger och pest, och ingen av
      dem skall slippa undan och kunna rädda sig från den olycka som
      jag skall låta komma över dem.
 18.  Ty så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Likasom min vrede och
      förtörnelse har utgjutit sig över Jerusalems invånare, så skall
      ock min förtörnelse utgjuta sig över eder, om I begiven eder
      till Egypten, och I skolen bliva ett exempel som man nämner, när
      man förbannar, och ett föremål för häpnad, bannande och smälek,
      och I skolen aldrig mer få se denna ort.
      >Jer. 7,20. 18,16. 24,9. 25,9, 18, 44,8, 12.
 19.  Ja, HERREN säger till eder, I kvarblivna av Juda: Begiven eder
      icke till Egypten.  Märken väl att jag i dag har varnat eder.
 20.  Ty I bedrogen eder själva, när I sänden mig till HERREN, eder
      Gud, och saden: »Bed för oss till HERREN, vår Gud; och vadhelst
      HERREN, vår Gud, säger, det må du förkunna för oss, så vilja vi
      göra det.»
 21.  Jag har nu i dag förkunnat det för eder.  Men I haven icke velat
      höra HERRENS, eder Guds, röst, i allt det varmed han har sänt
      mig till eder.
 22.  Så veten nu att I skolen dö genom svärd, hunger och pest, på den
      ort dit I åstunden att komma, för att bo där såsom främlingar.