Bibeln / Jesaja, 16 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                         Jesaja, 16 Kapitlet

                 Fortsättning av föregående profetia.

  1.    »Sänden åstad de lamm
        som landets herre bör hava
        från Sela genom öknen
            till dottern Sions berg.»
  2.    Och såsom flyktande fåglar,
            lika skrämda fågelungar
        komma Moabs döttrar
            till Arnons vadställen.
  3.    De säga: »Giv oss råd,
            bliv medlare för oss.
        Låt din skugga vara såsom natten,
            nu mitt i middagshettan.
        Skydda de fördrivna;
            röj icke de flyktande.
  4.    Låt mina fördrivna
            finna härbärge hos dig,
        var för Moab ett beskärm
            mot fördärvaren,
        till dess att utpressaren ej mer är till
            och fördärvet får en ände
        och förtryckarna försvinna
            bort ur landet.
  5.    Så skall genom eder mildhet
            eder tron bliva befäst,
        och på den skall sitta trygg
            i Davids hydda
        en furste som far efter vad rätt är
            och främjar rättfärdighet.»

  6.    Vi hava hört om Moabs högmod,
            det övermåttan höga,
        om hans högfärd, högmod och övermod
            och opålitligheten i hans lösa tal.
  7.    Därför måste nu Moab jämra sig över Moab,
            hela landet måste jämra sig.
        Över Kir-Haresets druvkakor måsten I sucka
            i djup bedrövelse.
  8.    Ty Hesbons fält äro förvissnade,
            så ock Sibmas vinträd,
        vilkas ädla druvor
            slogo folkens herrar till marken,
        vilkas rankor nådde till Jaeser
            och förirrade sig i öknen,
        vilkas skott bredde ut sig
            och gingo över havet.
  9.    Därför gråter jag över Sibmas vinträd,
            såsom Jaeser gråter;
        med mina tårar vattnar jag dig, Hesbon,
            och dig, Eleale.
        Ty mitt i din sommar och din bärgningstid
            har ett skördeskri slagit ned.
 10.    Glädje och fröjd är nu avbärgad
            från de bördiga fälten,
        och i vingårdarna höjes intet glädjerop,
            höres intet jubel;
        ingen trampar vin i pressarna,
            på skördeskriet har jag gjort slut.
 11.    Därför klagar mitt hjärta
            såsom en harpa över Moab,
        ja, mitt innersta över Kir-Heres.
 12.    Ty huru än Moab ävlas att träda upp på offerhöjden
        och huru han än går in i sin helgedom och beder,
            så uträttar han intet därmed.

 13.  Detta är det ord, som HERREN tillförne talade till Moab.
 14.  Men nu har HERREN åter talat och sagt: Inom tre år, såsom
      dagakarlen räknar åren, skall Moab i sin härlighet, med alla
      sina stora skaror, varda aktad för intet; och vad som bliver
      kvar skall vara litet och ringa, icke mycket värt.