Bibeln / Job, 10 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                           Job, 10 Kapitlet

               Job avslutar sitt svar på Bildads första
                tal, i det han vänder sig till Gud med
                    klagan över att Gud handlar så
                skoningslöst mot sitt eget verk; bättre
                 vore för Job att aldrig hava blivit
                                född.

  1.    Min själ är led vid livet.
        Jag vill giva fritt lopp åt min klagan,
        jag vill tala i min själs bedrövelse.

  2.    Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig;
        låt mig veta varför du söker sak mot mig.
  3.    Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk,
        medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

  4.    Har du då ögon som en varelse av kött,
        eller ser du såsom människor se?
  5.    Är din ålder som en människas ålder,
        eller äro dina år såsom en mans tider,
  6.    eftersom du letar efter missgärning hos mig
        och söker att hos mig finna synd,
  7.    du som dock vet att jag icke är skyldig,
        och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

  8.    Dina händer hava danat och gjort mig,
        helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
  9.    Tänk på huru du formade mig såsom lera;
        och nu låter du mig åter varda till stoft!

 10.    Ja, du utgöt mig såsom mjölk,
        och såsom ostämne lät du mig stelna.
 11.    Med hud och kött beklädde du mig,
        av ben och senor vävde du mig samman.
 12.    Liv och nåd beskärde du mig,
        och genom din vård bevarades min ande.

 13.    Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken,
        jag vet att du hade detta i sinnet:
 14.    om jag syndade, skulle du vakta på mig
        och icke lämna min missgärning ostraffad.

 15.    Ve mig, om jag befunnes vara skyldig!
        Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud,
        jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

 16.    Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig
        och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
 17.    Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram
        och alltmer låta mig känna din förtörnelse;
        med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

 18.    Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet?
        Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
 19.    hava blivit såsom hade jag aldrig varit till;
        från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

 20.    Kort är ju min tid; må han då låta mig vara,
        lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
 21.    innan jag går hädan, för att aldrig komma åter,
        bort till mörkrets och dödsskuggans land,
 22.    till det land vars dunkel är såsom djupa vatten,
        dit där dödsskugga och förvirring råder,
        ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.