Bibeln / Första Samuelsboken, 30 Kapitlet (1917) - Tema: Christian Literature Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

                   Första Samuelsboken, 30 Kapitlet

                Siklags förstöring genom amalekiterna
                       och Davids hämnd på dem.

  1.  När David med sina män på tredje dagen kom till Siklag, hade
      amalekiterna infallit i Sydlandet och i Siklag; och de hade
      intagit Siklag och bränt upp det i eld.
      >1 Sam. 27,8 f
  2.  Och kvinnorna som voro därinne, både små och stora, hade de fört
      bort såsom fångar, utan att döda någon; de hade allenast fört
      bort dem och gått sin väg.
  3.  När nu David med sina män kom till staden och fick se att den
      var uppbränd i eld, och att deras hustrur jämte deras söner och
      döttrar voro bortförda såsom fångar,
  4.  brast han ut i gråt, så ock hans folk; och de gräto, till dess
      att de icke förmådde gråta mer.
  5.  Davids båda hustrur, Ahinoam från Jisreel och Abigail,
      karmeliten Nabals hustru, voro också fångna.
      >1 Sam. 25,42 f. 27,3.
  6.  Och David kom i stor nöd, ty folket tänkte stena honom; så
      förbittrat var allt folket, var och en för sina söners och
      döttrars skull.  Men David hämtade styrka hos HERREN, sin Gud.
  7.  Och David sade till prästen Ebjatar, Ahimeleks son: »Bär hit
      till mig efoden.»  Då bar Ebjatar fram efoden till David.
      >1 Sam. 23,9.
  8.  David frågade nu HERREN: »Skall jag sätta efter denna
      rövarskara?  Kan jag då hinna upp den?»  Han svarade honom: »Sätt
      efter dem; ty du skall förvisso hinna upp dem och skaffa
      räddning.»
      >1 Sam. 23:2.  2 Sam. 5:19.

  9.  Då begav sig David åstad med sina sex hundra man, och de kommo
      till bäcken Besor; där stannade de som nödgades bliva efter.
 10.  Men David fortsatte förföljelsen med fyra hundra man; ty de som
      sade blivit för trötta, och som därför stannade, utan att gå
      över bäcken Besor, utgjorde två hundra man.

 11.  Sedan träffade de på fältet en egyptisk man; honom togo de med
      sig till David.  Och när de hade givit honom bröd att äta och
      vatten att dricka
 12.  och när de ytterligare hade givit honom ett stycke fikonkaka och
      två russinkakor att äta, kom livskraften tillbaka i honom
      igen.  På tre dygn hade han nämligen varken ätit eller druckit.
 13.  Och David frågade honom: »Vem tillhör du, och varifrån är du?»
      Han svarade: »Jag är en egyptisk yngling, tjänare åt en
      amalekitisk man; men min herre övergav mig för tre dagar sedan,
      därför att jag blev sjuk.
 14.  Vi hade nämligen infallit i den del av Sydlandet, som tillhör
      keretéerna, och i det område som tillhör Juda, och i den del av
      Sydlandet, som tillhör Kaleb, och vi hade bränt upp Siklag i
      eld.»
      >Jos 14,13 f. 15,13 f. Hes. 25,16. Sef. 2,5.
 15.  David sade till honom: »Vill du föra mig ned till den
      rövarskaran?»  Han svarade: »Lova mig med ed vid Gud att du icke
      dödar mig eller utlämnar mig åt min herre, så vill jag föra dig
      ned till den rövarskaran.»
 16.  Så förde han honom ditned, och de lågo då kringspridda överallt
      på marken och åto och drucko och förlustade sig med allt det
      stora byte som de hade tagit ur filistéernas land och ur Juda
      land.
 17.  Och ända från skymningen intill nästa dags afton höll David på
      med att nedgöra dem; och ingen enda av dem kom undan, utom fyra
      hundra tjänare som satte sig upp på kamelerna och flydde.
 18.  Och David räddade allt vad amalekiterna hade tagit; sina båda
      hustrur räddade David också.
 19.  Ingen saknades, varken liten eller stor, ingens son och ingens
      dotter, ej heller något av bytet eller något av det som de hade
      tagit med sig; David förde alltsammans tillbaka.
 20.  David tog ock alla får och fäkreatur, och man drev dessa framför
      den övriga boskapen och ropade: »Detta är Davids byte.»

 21.  Och när David kom tillbaka till de två hundra man som hade varit
      för trötta att följa honom, och som därför hade fått stanna kvar
      vid bäcken Besor, gingo dessa åstad för att möta David och det
      folk som han hade med sig; då gick David fram till folket och
      hälsade dem.
 22.  Men allahanda onda och illasinnade män, bland dem som hade följt
      med David, togo till orda och sade: »Eftersom dessa icke följde
      med oss, skola vi icke giva dem något av bytet som vi hava
      räddat; var och en av dem må allenast taga sin hustru och sina
      barn med sig och gå hem.»
 23.  Men David svarade: »Så skolen I icke göra, mina bröder, med det
      som HERREN har givit oss, då han bevarade oss och gav i vår hand
      denna rövarskara, som kom över oss.
 24.  Och vem skulle för övrigt härutinnan vilja lyssna till eder?
      Nej, sådan deras lott är, som draga med i striden, sådan skall
      deras lott vara, som stanna vid trossen; de skola dela jämnt med
      varandra.»
      >4 Mos. 31,26 f. Jos. 22,8.
 25.  Och därvid blev det, från den dagen och allt framgent; ty han
      gjorde detta till lag och rätt i Israel, såsom det är ännu i
      dag.
 26.  När sedan David kom till Siklag, sände han en del av bytet till
      de äldste i Juda, sina vänner, i det han lät säga: »Detta är en
      skänk till eder av bytet från HERRENS fiender.»
 27.  Han sände till de äldste i Betel, de äldste i Ramot i Sydlandet
      och de äldste i Jattir;
 28.  till de äldste i Aroer, de äldste i Sifamot och de äldste i
      Estemoa;
 29.  till de äldste i Rakal, de äldste i jerameeliternas städer och
      de äldste i kainéernas städer;
 30.  till de äldste i Horma, de äldste i Bor-Asan och de äldste i
      Atak;
 31.  till de äldste i Hebron och till alla de orter där David hade
      vandrat omkring med sina män.