Första Mosebok (Genesis), 42 Kapitlet
Josefs bröders första resa till Egypten.
1. Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: »Varför stån I så rådlösa?»
2. Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö.»
3. Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
4. Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
5. Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.
6. Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
7. När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss.»
8. Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom.
9. Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd.»
10. De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig.
11. Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare.»
12. Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd.»
13. De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till.»
14. Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare.
15. Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit.
16. En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever.»
17. Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar.
18. Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
19. ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
20. Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
21. Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest.»
22. Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod.»
23. Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk.
24. Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon.
25. Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem.
26. Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
27. Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken.
28. Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
Gud gjort mot oss!»
29. När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
30. »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
31. Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
32. vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
33. Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg.
34. Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet.
35. När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta.
36. Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
37. Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
38. Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»
Project Runeberg, Tue Aug 14 17:15:09 2018
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/bibeln/01_42.html
