Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Emanuel Linderholm: Ur fädernas tros- och tankevärld
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan i »den stora vredens» första berättelse finna vi
Gråe Jägarn i utöfvandet af sitt värf som en rättfärdighetens
målsman. Såsom sådan hade han särskildt för sed att bli
storguffader vid de eländas dop och tvinga andra till
fadderskap. Det var derför Mäster Jakob yttrade till en af hans
medfaddrar:
»Nu händer, att du, som folket mest, vill hålla Gråe Jägarn
som en ren rättskaffens ande? Det är ju sagdt, att han stökar i
denna världen som rättfärdighetens sökare och det ondas hämnare
genom alla tider» (I, 122).
Men nu hade han inte försports på länge.
»Det var icke hvar mans sak att finna den, som syntes blott
i hvarje mannaålders värsta skifte. Långt ifrån att synas någon
lefvande på sista tider, hade han på många, långa år ej sports i
framfärd nära eller fjärran. Rättfärdighetens skaffare genom alla
tider hade öfver sig en obarmhärtig ödeslag. I hårdaste pröfvotider
var han som fågeln fri, men dessemellan satt hans själ inspärrad i
ett stenbeläte på en klippa under molnen långt mot hafvet» (I, 131 f.).
Man räknade nyss året 1690 i denna världens lopp, och hvad
tiden lidit, hade Gråe Jägarns stund kommit. I den torparstuga,
där bokens hjälte snart ser dagens ljus i yttersta armod, vaknar
husfadern tidigt en morgon vid dånet af en svår stockeld på
härden. Hettan var mäkta stark. En brand hotade ramla. Då stack
en glittrande blank spjutyxa fram jämte en hand från grå ärm och
rätade till branden ordentligt. Ett meningsdigert samtal börjas
med den hemlighetsfulle gästen bakom vedlidersdörren. Då tvifvel
yppas, sträcker han fram sin ena fot, som brinner i lågande
eldfärger som glittrande metall. Det var nog, och då fadderskap
erbjudes, antages detta. Plötsligt slår lågan ned i vrån. »När den
åter höjde sig, följde något grått till väders och två eldblixtar,
skimrande i tusen färger, drogo strimmor vid spjällets svarta gap»
(I, 41—51).
Liknande är hans uppenbarelse i en annan armodets kula.
Hornfulingen nämnes, och — strax »satt i allmans åsyn
midt på stenbänken en dittills osedd, sällsamt outredbar, grå och
långgråskäggig varelse, som ingen märkt inträda. Framåtlutad
på armbågarna som i tröttnad såg han in åt elden som de andra.
De närmaste makade åt sig, häpet slagna, men ej hjärtskrämda».
Utan att se upp från elden säger han som svar på tal: ’Långt
har jag farit, långt skall jag äfven färdas. Helförlamad som ett
stenbeläte i långan tid, har jag kvicknat först i dag’. Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
