Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - A. Kolmodin: Förbindelsen mellan missionsarbarne och församlingen i hemlandet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det är detta medvetande, som i denna tid tränger igenom
och utan uppgifvande af eller otrohet mot den egna
trosståndpunkten börjat bryta ned samfundens och organisationernas en
gång så skyhöga, starka, skiljande och skymmande murar.
Tioårskonferenserna på de stora missionsfälten i Indien och
Kina, den hvart fjärde år i Bremen sammanträdande
kontinentala missionskonferensen, konferenser, sådana som de svenska
missionskonferenserna och framför allt
världs-missionskonferenserna bära därom ett ojäfaktigt vittnesbörd. Och detta
medvetande skall bli allt starkare, i den mån affallet griper
omkring sig och medveten Kristusfiendskap börjar prägla växande
skaror och tvinga Herrens lärjungar tillsammans att finna
hvarandra. Och i den mån dessa Herrens lärjungar bli medvetna
om, att de, trots alla skiljaktigheter, utgöra en församling, i
samma mån skall församlingen midt under affallets mognande,
allt djupare medveten om sin kallelse i folkvärlden och
väntande vederkvickelsens tider, med allt större kraft taga upp
sin missionsuppgift och ur sitt innersta föda fram lefvande
sändebud. Så blir affallets tid i en alldeles särskild mening
missionstid.
Missionsarbetarne äro alltså alltfort Herrens gåfvor till
församlingen såsom svar på hennes bön. Det är Herren, som
sänder dem, men han sänder genom församlingen. Hans
sändebud äro de, men ock församlingens. Ur henne äro de födda.
Ett lefvande band enar dem såsom moder och barn.
Denna lefvande förbindelse, huru bevisar den sin tillvaro?
Svar: Genom ett inbördes gifvande, som för både församlingen
och missionsarbetarne har den allra största betydelse.
Hvad är det då församlingen gifver, och hvilken betydelse
har hennes gifvande för missionsarbetarne?
Då Petrus och Johannes efter förbudet att tala i Jesu
namn kommo åter till församlingen, böjde de sina knän och
bådo: »Nu, Herre, se till deras hotelser och gif dina tjänare
att med all frimodighet tala ditt ord.» Och då de hade bedit,
skakades rummet, där de voro församlade, och de blefvo alla
uppfyllda med den Helige Ande och talade Guds ord med
frimodighet. Och särskildt om apostlarne, missionärerna,
anmärkes det, att de »afgåfvo med stor kraft vittnesbördet om
Herren Jesu Kristi uppståndelse» (Apg. 4: 29—33). Den
bedjande församlingen fyllde så sina missionärer på grund af den
lefvande förbindelse, i hvilken hon stod till dem, med kraft.
Med denna erfarenhet står i öfverensstämmelse Pauli
maning till de efesinska församlingarna: »Bedjen och vaken med
all ihärdighet för mig, att, när jag öppnar min mun, ord må
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
