Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Gustaf Lizell: Nyare homiletisk litteratur (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
karaktär bära prägeln af upphöjdhet på samma gång som
innerlighet och enkelhet, vara lefvande, kraftfullt och inträngande.
I alla dessa afseenden har det sin förebild i bibelspråket, hvars
egendomligheter i sina olika skeden och stilarter på ett
synnerligen fint och ingående sätt skildras och hvars företräde
framför romersk och grekisk språkstil påvisas. Men liksom
det gamla Israels språk och poesi har sin särskilda
folkegendomlighet och ej utgör någon internationell religiös ur-stil, så
går det icke att utan vidare efterlikna dess karaktär hos oss,
utan vi måste bemöda oss att äfven på vårt religiösa språk få
en nationell prägel. Och liksom på andra områden skall äfven
predikan deltaga i språkets fortgående utveckling, så att t. ex.
ej nutiden imiterar 1600-talets predikospråk, utan hvarje tid
får tala med sin egen tunga. — Hvad till sist beträffar
framförandet ger H. några korta påminnelser om förberedelsens
betydelse äfven för framförandet, om nödvändigheten af
naturlighet och enkelhet, om åtbördernas betydelse m. m. — De
formella grundsatser, som Niebergall uppställer, grupperar han,
i överenstämmelse med sin tendens i det hela, efter
psykologiens schema och frågar: hvilka formella betingelser fordras
för att inverka på förståndet, hvilka på känslan, hvilka på
viljan. Med afseende på förståndet kommer han till följande
resultat. 1) Det talas för svårfattligt. Man förbiser den
skillnad, som måste råda mellan tal-stil- och skrift-stil För
att predikan genast vid hörandet skall kunna uppfattas, är det
nödigt undvika stora oordnade »tankeklumpar»; stoffet måste
grupperas så, att sammanhörande frågor komma tillsammans och
tankegången blir klar och genomskinlig. Tydlig indelning är
därvid nödvändig, och ett kort angifvande i inledningen af
predikans gång är en för många välkommen orientering. Äfven
i satsbyggnaden kräfves större enkelhet, ett närmande till
talspråket; dock må »glossolalischer Aforismus» undvikas, i all
synnerhet då innehållet ej motsvarar denna stils
anspråksfullhet. Likaledes i ordavalet må noggrannhet iakttagas; alla för
församlingen svårfattliga ord undvikas, abstrakta utbytas mot
konkreta, sammanfattningsord mot däri liggande
»Einzelvorstellungen» o. s. v., ty åhöraren vill se allt framför sig. 2) Det
talas ofta på ett för oss främmande kyrkospråk. Detta måste
bort och predikan närmas till det i vår tid gängse, utan att
naturligen sådana ord och termer rensas bort, som äro
nödvändiga förbindelselänkar med vår religions historia. 3) Det gäller
att undvika den vidlyftighet och på samma gång obestämdhet
i uttrycket, som blifvit ett olyckligt särmärke för många
predikanter. — För att i känslan väcka glädje och intresse för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
