Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Judarnes religion vid tiden för Jesu uppträdande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värld, som de fromme väntade, låg den dock ett plan högre
än denna världen.» Den etiska anvarskänslan blir mer lefvande.
»I sin förhoppningsfromhet visar sig judendomen från sin
finare och innerligare sida.»
I fråga om apokalyptiken ställer B. sig i det stora hela
icke afvisande mot Gunkels och Gressmans tes, att den
mytologiska eskatalogi, på hvilken apokalyptiken baserar sig, vore
äldre än den gammaltestamentliga profetian (s. 237, 277).
Men, säger B., det som funnits i antydningar växer nu ut till en
samlad åskådning. Särskildt har B. utvidgat sin framställning
om människosonen i anslutning till Gressmans utföranden om
»paradiskonungen» och det återvändande paradisiska tillståndet»
(Jmfr f. ö. ang. inflytande från Gressman s. 394, 557 ff.)
Däremot opponerar han mot G:s åsikt, att den judiska
apokalyptiken skulle känt till en världsperiodindelning före Daniel
(s. 282).
Värdefullt är det, att en framställning om bönen blifvit
tillfogad i denna upplaga (s. 417—428). Det senjudiska
bönelifvet visar en virtuosität, som har sin både goda och
betänkliga sida. Man hade mottagit ett rikt bönearf från fäderna
(psalmlitteraturen) och »senjudendomen har blifvit en
bönereligion». Detta visar redan det förhållandet att det blifvit
modernt för tiden att utsmycka sina framställningar med
stiliserade böner. För vår kännedom om detta bönelif äro vi
hufvudsakligen hänvisade till den judiska böneliturgien.
Tidens bönelif stod på ett högt andligt plan. Här visar
sig judendomen från sin bästa sida, vi se ett verkligt
hänvändande till den lefvande Guden. Man beder öfvervägande om
ett andligt godt. Visserligen återkomma de från psalmerna
välkända ropen om de öfvermodigas bestraffning och fiendernas
tillintetgörelse. Men det bör observeras, att den judiske
fromme härvid framför allt vill afse Guds ära. Någon stor
originalitet äga bönerna icke, men innerlighet och värme. I
fråga om ordrikedomen hänvisar B. såsom en förklaring till,
att det gudstjänstliga bruket kräfver en viss utförlighet.
Bönen beledsagade den fromme i alla lifslägen (ex. sid. 424 f.),
ondt och godt bemödade man sig att taga från Guds hand, och
tanken på Guds ära och Hans regering står främst i
bönelifvet. — Genom sina yttre föreskrifter och sin ceremoniella
ängslan framstod denna bönefromhet delvis såsom något osundt
och en »öfverdrifven onatur». Men den har ock sina stora och
gripande drag. Den yttre formen har ej tillintetgjort
innerligheten, bakom farliga öfverdrifter döljer sig en äkta kärna.
Kapitlet om etiken är betydligt utvidgadt. Här har B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
