Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
var nästan fullständigt mörkt, men likväl böjde hon
sitt hufvud liksom för att dölja. De stodo tysta
bredvid hvarandra.
Plötsligt började hon snyfta.
Han lyfte upp hennes hufvud.
— Lilla mor, hviskade han.
Och de förstodo hvarandra.
Men, då de hade lagt sig, kysste ban henne
på pannan. Helt lätt.
Tairavita had, att saken för all del tillsvidare
skulle hållas tyst. Sorenna skulle ingenting få veta.
Och Solivro nästan lofvade. Nästan. Men ban
hade icke väl fått sikte på gumman, förrän ban
rusade emot henne med den öppna famnen full af
sin nyhet.
Sorenna gapade; och i ett nu vände hon belt
om, slog med båda händerna och skrek:
— Fnåsk! Fnåsk! Tala inte med mig. Tig
hör du!
Innan hon ännu flåsat ut efter sina skrik, låg
hon på knä vid kistan och ref bland kläderna.
— Ja-ja-ja, pustade hon. — Ska det ske, så
ska det ske. Och nog ska flickungen få kläder.
— Manmin hade en flicka, ocli hvar ban fick
henne ifrån, det gör alldeles detsamma. Men ett
Skaparens goda barn var det. Och kläder fick hon
som en prinsessa, som en liten prinsessa.
— Ja, dog gjorde hon, ja. Och hvarför lion
dog, det vet inte jag, utan det vet Skaparen. Inte
vet man sin dödsstimd inte, nej. Men den här
ska inte dö, hon. Något förnuft ska det väl finnas.
Fast nog finns det, din dumsnut.
— Och kläder ska hon få som en prinsessa,
ja som en liten prinsessa.
Hon reste sig och vankade af och an med
famnen full af små klädstycken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
