Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÖRGEN SIEDELS BREV
189
Hon betänkte sig ett ögonblick.
"Nej, kanske inte."
Det var den hjälp, hon gav honom! Nu,
när hans minne började svika, ville hon icke
hjälpa honom att minnas. Jörgen Siedels liv
skulle flyta samman till en enda oredig massa.
Han skulle icke längre kunna urskilja sig själv.
Han skulle tappa rodret, kursen. Han skulle
driva på måfå, fram och tillbaka.
Det var då han fann Märta Janse, lilla Märta
vid grinden. Först visste han knappt, vems barn
hon var. En landsvägsunge, en grindflicka.
Hästen hade durkat strax nedanför brukskapellet.
Jörgen tappade hatten, och när de kommo till
grinden voro både häst och ryttare betäckta med
lödder och smuts. Då berättade han för flickan,
vad som hade hänt, berättade utförligt och
samvetsgrant. Hon hörde på, storögd, allvarlig,
uppmärksam. Han förstod, att hon skulle
minnas hans berättelse om det så vore till
domedag. Monica blev på så sätt delvis överflödig.
Han berättade om Jörgen Siedel, berättade stort
och smått, allt eftersom det föll honom in. Han
var alltid mycket samvetsgrann i detaljerna, vägde
och granskade dem noga. Han försökte också
lämpa sin ton och sina uttryck efter ett barns
fattningsförmåga. Hans önskan var, att hon om
möjligt skulle få en klar, tydlig, bestämd bild
av Jörgen Siedel.
Och slutligen frågade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
