Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herthas del.
193
kunde hon ej älska honom och han ej för henne
blifva nog.
Med innerlig glädje såg emedlertid Yngve
det inflytande han fick och kunde få öfver sin
väninnas själ. Till den ädle ynglingens begär att
välgöra och upplysa, sällade sig den unga
philo-sophens lust att bevisa, och då han såg att det
troligen skulle draga ut månader, innan han kunde,
som frisk, återgå till sitt arbete, företog han sig
att utarbeta en kurs i historien, som för hans
väninna skulle åskådliggöra den Guds goda försyn
i menskligheten, som allena kunde försona henne
med verldsstyrelsen och dess styresman.
Hvar gång Hertha kom, läste Yngve för
henne stycken ur detta arbete, som blef för
honom sjelf af oändlig vigt, och hon gjorde dervid
sina inkast eller anmärkningar. Ofta äfven fägnade
hon honom med det gladaste gillande. Då
voro båda så lyckliga. För alla frågor öfver
särskilta folks och menniskors öden på jorden, som
motsade den rättvisa och kärleksfulla försyn, som
Yngve sökte bevisa, hade han dock slutligen blott
ett svar och det var:
»Gud är kärleken!» Och det ljus som då
strålade i hans blick, lät Hertha ana att detta svar
verkligen kunde betäcka hela fältet af dunkla
frågor, och allt mer uteslutande och herrskande
framstod för hennes sjal den höga gestalt, som först
lät de orden bli till ett stadigt ordspråk på
jorden.
Menniskosinnet liknar den Svenska ö,
(öster-sjöns öga, Gottland!) som, enligt en gammal
sägen, länge syntes ömsom höja sig öfver hafvets
13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
