Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den 29 Juli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 29 Juli.
Och ormen sade till qvinnan: Ja, skulle Gud hafwa sagt?
1 Mos. 3:1.
O, att hwar och en, för sin dyra själs ewiga wäl, wille en gång
för alla lära, hwad som är sjelfwa hufudsaken i all djefwulens sträfwan
med oss och den egentliga punkten, hwarpå det kommer att bero, om
wi skola räddas, eller twärtom fångas af denne fiende. Det är nemligen
den punkten, som satan först anföll — det war frågan om Guds ord —
om man skulle bestämdt tro, hwad Gud hade sagt, eller om man icke
med eget eftertänkande kunde finna skäl att tro något annat.
Sannerligen, på denna punkt kommer stridens utgång att bero. Då en gammal
christen i många årtionden kämpat med satan och sist wille med korta
ord uttrycka, hwad som warit hufwudsaken, hwarpå det alltid berott,
om han skulle stå eller falla, så måste han säga: Det har berott på,
huruwida jag har kunnat hålla mig fast wid Guds ord, eller om jag
twärtom släppt detta ur ögonsigte och börjat endast tänka — fritt tänka,
efter eget tycke, utom ordet, tänka och swäfwa hit och dit med egna och
andras meningar. Ja, derpå beror det i alla frestelser, både dem till
högra sidan och till den wenstra. Eller huru går det till, att en christen,
som en tid uppfylldes med fasa blott wid en aflägsen tanke på någon
wiss synd, då den ännu war långt ifrån, kan en annan tid rentaf göra
förbund med samma synd och med säkert och oförskräckt mod gifwa sig
till att fritt öfwa och förswara henne? Endast så, att han har i
frestelsens tider wändt ögat ifrån Guds bud emot samma synd och börjat
endast tänka — fritt tänka öfwer saken, utan att se på ordet. Huru
går det till, att menniskor i religionens och samwetets namn, för Herrens
skull, företaga sig de största dårskaper, göra till god och helig gerning,
sådant som Herren aldrig begärt af oss, ja, t. o. m. det Han förbjudit,
och deremot göra till synd sådant, som Herren aldrig i sitt ord talat
om, hwarpå så många exempel gifwas i den judiska och påfwiska kyrkan,
men hwilket äfwen ofta sker ibland oss? Endast så, att man icke ser
efter, huru Gud talat, utan man tycker så, man har en känsla, en inre
röst, som säger det och det; eller att andra menniskor tycka och säga så,
och icke att Gud säger det. Huru går det till, att en kämpande christen
för sina synder och brister förlorar tillförsigten till Guds nåd och wänskap,
blir främmande och skygg för sin Frälsare och bunden i träldomsanda,
med allt hwad Guds evangelium säger oss om Christus och den ewiga
nåd och frihet ifrån lagen, som Han oss förwärfwat? Endast så, att
menniskan wänder sitt öga ifrån Guds ord inpå sig sjelf och börjar blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
