Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
UR LARMET
honom. Och till sist tyckte han, att han var
gift med något förflutet — att han redan
upplefvat ett äktenskap, att han ägt en hustru
i högre betydelse och att hon fanns ännu,
fast osynlig.
Den lilla Karl Emil växte och blef stor.
Han kunde redan spela med ett finger små
stycken. Men när det blef tal om två
händer var nöjet sin kos.
— Det är väl, tänkte morbrodern.
Ju större gossen blef dess mer liknade
han Emil Arnold. Det var som såg Frans
den forna lekkamraten. Till Klara sade han
intet och hon sade icke något. — Jag ser
väl fel? undrade han.
Men det var icke fel. Klara såg det
själf och någon gång vidgades hennes blick
och såg långt bort. Emil och Minna! Om
de kommo på gatan skulle hon ej känna igen
dem. Hon såg sig i spegeln — hur såg hon
själf ut? En liten kvinna, hvars axlar böjdes
allt mer framåt och hvars panna hade nålfina
rynkor, tätt, tätt. Men ögonen voro som
Frans’ ögon, lika klara som i barndomen. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
