Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KANDIDAT JUNGSTRÖMS FERIE
17
med det gamla ämnet: tidens korthet. För
litet sedan, inne i den stora skogen, sort var
så vacker och omväxlande att den kunde tagas
för en park, hade han i skuggan, hvilken
under bokarna blef blå, känt vinterkyla som
lågo drifvor i de bruna mullskrefvorna där
intet kunde växa. Men när solen nått ned
från topparna så att bladverket liknade
ljusgrönt hafsvatten med simmande alger och man
trodde sig vandra på sjöbottnen, då var våren
där. Och när han hunnit morna sig här,
stekte ju solen som i själfva högsommaren.
En plötslig vision visade honom den nyss
började dagens vidare förlopp intill natten,
och det föreföll honom som om med solens
sänkande skulle eftersommar och höst komma,
för att slutligen hamna i mörkrets och
vinterns famntag. Timme till timme, dag till dag,
dygn efter dygn — hvad är ett solhvarf? Att
man så litet tänkte på detta, eller rättare sköt
undan tanken. För trettiosex timmar sedan
hade han varit i Stockholm, ett tåg hade tagit
honom ned genom en askblond natt, där
ömsom hvita björkstammar, svarta granar, röda
2. — Ur larmet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
