Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Schmalkaldiska artiklarna - Tredje delen - III. Om bot och bättring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schmalk. art. III. 3.
Om bot och bättring.
261
Och Kristus säger, Joh. 16: 8: Den
Helige Ande skall straffa världen
för synd.
Detta är således Guds ljungeld,
med hvilken han både förskräcker
uppenbara syndare och skrymtare
och förklarar ingen för rättfärdig
utan drifver alla till förskräckelse
och förtviflan. Denna hammare
är det, om hvilken Jeremias, kap.
23: 29, talar: »Mitt ord är såsom en
hammare, den bärg sönderslår
Detta är en hjärtans förkrosselse,
hvilken man icke själf gör och
åstadkommer, utan den man lider,
bestående i samvetsagg, hjärtats
sannfärdiga lidande och känning
af döden.
Så börjar nämligen den rätta
bättringen. Och här får
människan höra en sådan dom: I ären
alls intet, så många I ären, ehvad
I ären uppenbara syndare eller
sådana, som inbillen eder att vara
heliga. I bören alla blifva andra,
än I nu ären, och annorlunda
göra, än I nu gören, vare sig stora,
visa, mäktiga och heliga, hurudana
I ären. Korteligen, här är ingen
rättfärdig, helig eller from.
Till detta lagens ämbete fogar
nya testamentet strax nådens
trösteliga löfte genom evangelium,
hvilket man tro måste, såsom
Kristus säger, Mark. 1: 15: »Gören
bättring och tron evangelium»; det
är, I måsten blifva andra, göra
annorlunda och tro mitt löfte. Och
före Kristus varder Johannes
kallad bättringens predikant, dock
till syndernas förlåtelse; det är,
Johannes har straffat alla och
öf-vertygat dem, att de äro syndare,
på äet de skulle veta, hvad de
inför Gud voro, samt erkänna sig
vara förtappade människor och
således blifva beredda åt Gud till
att omfatta nåden samt förvänta
och undfå syndernas förlåtelse af
honom. Så talar ock Kristus själf,
Luk. 24: 47: I mitt namn skall
allestädes predikas bättring och
syndernas förlåtelse ibland alla folk.
Men när lagen drifver sitt
ämbete allena utan evangelium, så
är intet annat än döden och
helvetet för människan, som då
alldeles kommer i förtviflan, såsom
Saul och Judas; därför vittnar ock
Paulus, att lagen genom synden
är människan till döds. Tvärt om
tillför evangelium tröst och
syndernas förlåtelse, icke på ett sätt
allena utan genom ordet,
sakramenterna och på dylikt vis, såsom
vi litet härefter skola höra, på
det när Gud må vara mycken
förlossning (såsom skrifvet står i
den 130 ps.) emot syndens grufliga
fängelse.
Nu vilja vi än vidare jämföra
sofisternas falska bot med den
rätta bättringen, på det båda två
så mycket bättre må förstås.
Om de påfviskas falska bättring.
Det har varit omöjligt, att
pa-pisterna rätt kunnat drifva läran
om bot och bättring, alldenstund
de icke rätt hafva känt syndens
beskaffenhet. Ty som tillförne är
visadt, hafva de ingen rätt tanke
om arfsynden, efter de säga, att
människans naturliga krafter
hafva blifvit alldeles oskadda och
ofördärfvade, så att förnuftet kan
rätt lära och viljan kan rätt göra
därefter, samt att Gud visserligen
skänker människan sin nåd, om
hon allenast gör så mycket i
hennes förmåga står efter sin fria vilja.
Utaf denna sats följer, att man
skall göra bot och bättring
allenast för verksynder, såsom onda
tankar, dem människan
efterkommer (ty begärelsen, lastbara
affekter, elak böjelse, lusta och retelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
