Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 113. Barnet i livsfara - 114. Lappen och renen, av J. J—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med en duk. Rätt som han flaggade därmed,
störtade han ned i trädgården. Modern, som
tillfälligtvis varit ur rummet, kom strax därpå
in och saknade sin Johan. Anande, vad som
hänt, skyndade hon ned blek av fasa och
väntade intet annat än att finna gossen krossad på
marken. Huru glad blev hon icke, när hon
fann den lille alldeles oskadd leka i trädgården!
»Hur är det med dig, lille Johan?» sade hon,
ännu häftigt uppskakad. »Har du icke slagit
dig, då du föll?» — »Visst inte, mamma!»
sade gossen. »Det var icke farligt;
trädgårdsmästaren tog emot mig i sitt förkläde.» Så
hade det förekommit honom.
Trädgårdsmästaren hade ej ens en aning om vad som hänt,
mycket mindre någon del i den underbara
räddningen.
114
Lappen och renen.
Ila snabbt, min ren,
fram på snötäckt ban,
såsom du är van!
Vila får du sen,
när vi tjället nått.
Än ett stycke blott!
Väg vi finna nog;
norrsken tyser grant
över slätt och brant,
över fält och skog.
Himmelns sköna ljus
leda oss till hus.
Ha, nu går det fort;
snön omkring oss yr,
stormen bistert gnyr
genom fjällets port,
når dock ej min barm
genom pälsen varm.
Spring, min snälla ren,
hurtigt för min skull!
Aj, där slogs omkull
ackjan av en sten!
Uppe ren hon är
utan stort besvär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
