Note: This work was first published in 1992, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Barndom - XXVI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kunde ingen av de stora komma på den och de stora
pojkarna brydde sig inte om att klättra upp där.
Tallen var hög. Det var rätt svårt att komma upp.
Man fick klättra på samma sätt som när man klättrade
upp i lyktstolpar och telefonstolpar. Knipa ihop med
benen och sega sig upp. Men bara man kommit upp ett
par meter gick det bättre. Där fanns grenstumpar att ta
tag i sedan blev det grenar och uppe i kronan var det
rätt gott om plats.
Vi började med att spika fast bjälkar mellan grenarna
så vi fick ett bra underlag för golvet. Sedan spikade vi
på ett golv och så kunde vi sitta på det alla tre. Ibland
fick någon annan vara med också. Vi kunde klämma
ihop oss fem stycken däruppe och då gungade och
knakade det men det höll. Vi talade om att göra väggar
och tak också men det var svårare. Det fanns inga
riktiga fästen. Därför högg vi stora tallgrenar med Olles
scoutyxa och liksom vävde väggar och tak av dem. När
man stod på marken kunde man sedan nästan inte se
vår koja och när man såg den tyckte man nästan att den
såg ut som ett mycket stort fågelbo.
Man fick vara försiktig när man hasade ned. Man
kunde fastna på en av de torra grenarna annars. Det
gjorde jag en gång. Det var en liten stump som körde in
i låret. Det gjorde ont och där satt jag. Den hade trängt
in flera centimeter. Jag kom loss först efter en stund.
Både Olle och Lennart drog i mig och jag sparkade till
allt vad jag orkade och kom loss och ramlade ned. Fast
det var inte så högt, bara några meter och det gjorde
ingenting. Men blodet rann utför benet och det
dunkade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
