Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harringays frestelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
porträtt. Om det vore en livslevande positivspelare, skulle
jag ej säga något därom. Men hur det är, så kan jag
aldrig framställa något, som ser riktigt levande ut. Jag
undrar, om min fantasi är felaktig.». Detta bar också
sanningens stämpel. Hans fantasi är felaktig.
»Dessa skapande penselstreck! Tänk, att taga duk och
färg och göra en man av röd ockra — likasom Adam blev
gjord. Men, se på den här! Om man mött den på
gatorna, skulle man strax se, att det blott var ett
atelieralster. De små pojkarna skulle säga till den ’gå hem, och
sätt dig i glas och ram.’ Några små drag här och där.
Nåväl, det kan ej duga, som det är.»
Han gick till rullgardinerna och började draga ned
dem. De voro av blått linne och hisställningen var fästad
nere vid botten av fönstret, så att man drog ned dem för
att få mera ljus. Han samlade ihop sin palett, borstar
och målarkäpp. Sedan vände han sig mot tavlan och satte
ett stänk brun färg i vecket vid munnen och överflyttade
sin uppmärksamhet till pupillen i ögat. Därpå beslöt han,
att hakan var litet för okänslig, för den som väntar.
Nu lade han ned alla sina målaretillbehör, och i det
han tände en pipa, satte han sig ned för att taga sitt
arbetes framsteg i överskådande.
»Jag vill bli hängd, om han inte sitter och hånler åt mig»,
sade Harringay, och han tror fortfarande, att han hånlog.
Ansiktet hade visserligen tilltagit i livlighet, men
knappast i den riktning, som han önskade. Det var intet
misstag med hånleendet. »Den klentrognas väntan», sade
Harringay. Ganska förslagen och fyndig! Men det vänstra
ögonbrynet är icke nog cyniskt.
Han gick fram och suddade på ögonbrynet, och satte
till litet färg på örsnibben för att uttrycka mera
materialism. Vidare funderingar följde härpå.
»All förväntan är försvunnen, är jag rädd», sade
Harringay. »Varför icke Mephistopheles? Men detta är
något väl vanligt. ’Dogens vän’ — icke fullt så utslitet.
Men då passar icke kostymen. Hur vore det att måla
en röd rock och kalla honom ’en av det heliga kollegiet’?
Det vore humor däri, samt en uppmärksamhet mot
medeltidens historia i Italien.
»Man har förstås alltid att tillgå Benvenuto Cellini», sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
